Det går inte fort med mina inlägg. Vissa kräver lite mer eftertanke än andra.
Min storasyster Sarah, drygt fem år äldre än jag, var min idol under barndomen, även om jag knappast hade erkänt det då. (Vi bråkade jämt. Min mamma lyckades spara en lapp jag skrivit till syrran där det stod "You are the yuckiest person I know".) Hon har alltid varit otroligt duktig med språket; en stor del av mitt tidiga, brinnande läsintresse kom av att jag ville läsa samma böcker som hon. Jag tjuvläste hennes skoluppsatser. Hennes dagbok också, de gånger jag lyckades hitta den. Jag härmade henne i allt, t ex när hon skulle vika tusen papperstranor till en kille hon gillade och jag satt bredvid och vek tusen små meningslösa pappersloppor.
Efter att ha ägnat cirka 20 år åt en kinesisk frikyrka, dit hon sökte sig när tonåren var som stökigast, har hon nu skilt sig från både den väldigt kristne maken och livet som strängt troende. Det känns som att hon blivit sig själv igen och jag är glad att se henne så lycklig och så nyfiken på de delar av livet som hon tidigare inte fått ta del av. Jag sörjer att vi inte ses oftare än någon gång per år – hon bor i Shanghai – men det känns ändå som att vi vet var vi har varandra, och att vi har varandra.
Min tio år yngre lillasyster
Elsa är på pappret ett halvsyskon men lika mycket syster för det. Hon har också alltid varit läs- och skrivtokig – mest av oss alla faktiskt, och det säger en del! – och prövar nu vingarna som nybliven copywriter, där jag tror att hon kommer lyckas mer än utmärkt. Elsa kramas på riktigt – länge och hårt. Hon har integritet, en skön stil, ett otroligt stort och gott hjärta och är modig på så många sätt. Hon är nog den minst dömande personen jag känner och jag drar mig aldrig för att berätta något för henne. Hon finns alltid där, helt enkelt. Bästa lillasystern!
