Idag råkade jag brusa upp något i en diskussion som rörde våra pojkar och det här med att de tycker att det är roligt med nagellack. Den jag pratade med tyckte att de kanske borde sluta med det när de börjar skolan, eftersom det finns en risk för att de blir retade. Det var av ren omtanke, vilket jag uppskattar, men jag blev ändå upprörd. Jag vet att personen i fråga läser min blogg så jag ville utveckla hur jag tänker.
För mig är detta en hjärtefråga. Inte att mina pojkar ska bära nagellack, utan att de ska få göra det om de nu vill det. Att de – och alla andra barn – ska få klä sig som de vill, och leka vad de vill, och spela fotboll och dansa balett för att de vill det, oavsett om de är tjejer eller killar.
Självklart är jag medveten om att det finns elaka barn som retar andra. Och självklart vill jag inte att mina barn ska bli retade. Men jag vägrar lära dem att man ska vara på ett visst sätt för att passa in. Eller, för den delen, att det är viktigt att passa in.
Jag har själv varit retad under nästan hela min skoltid. Om det är något jag har lärt mig av det så är det att en mobbare letar upp precis vilken anledning som helst att reta någon. Om det inte är nagellack så är det rött hår, eller sättet att prata, eller glasögon, eller att man är duktig på matte, eller dålig på fotboll, eller att man har jeansmärket som var coolt förra veckan men inte just idag. För just idag har de lust att mobba någon.
Det spelar ingen roll hur mycket man passar in i idealmallen – de där mobbarjävlarna sniffar sig till ens osäkerhet och hugger till precis när det passar dem. Det finns ingen logik i mobbning. Det enda sättet att klara sig är att vara trygg i sig själv. Att veta att det inte är viktigt att vara omtyckt av precis alla. Att det räcker med att ha några riktiga vänner som gillar en precis som man är.
Jag tror att det bästa sättet att motverka fördomar är att se till att inte bidra till dem på något sätt. Att lära barn att alla är olika och att det är helt okej. Vad tror ni?
