Försöker komma ut på en ordentlig promenad varje dag. Dels för motionen, dels för den friska luften, dels för dagsljuset och dels för att känna att jag faktiskt gjort något vettigt under dagen.
Det är inte alltid man kan räkna med att kunna stanna till någonstans. En ledsen bebis gör det svårt att titta i affärer eller äta lunch. Men idag hade jag tur och hann med allt detta:
- Mysig tur med Djurgårdsfärjan från Slussen till Skeppsholmen. Ett transportmedel som är lätt att glömma bort – lustigt med tanke på att det är mycket smidigare och roligare än de överfulla bussarna.
- Latte och smörgås i Moderna Museets espressobar. Mycket god latte – man kan välja mellan "mjuk" och "stark". Tog den sistnämnda och den var precis lagom. Pallarna är låga och ganska obekväma, så det är inget ställe att sitta och långfika på, men fördelen är att man kan ha vagnen ståendes bredvid (till skillnad från restaurangen där man måste lämna den utanför).
-
Utställning om japansk tatueringskonst på Östasiatiska museet. Tänkte först bara kolla in museets butik (som tyvärr blivit ganska trist sedan ombyggnaden) men i och med att Fille sov som en stock passade jag på. Väldigt vackra foton (av Juan Puente), och tatueringarna (gjorda av Horiyoshi III) var verkligen fascinerande. Fick veta att det kan ta 200 timmar att göra en helkroppstatuering – dvs över ett år om man gör ett par tvåtimmarsbesök i veckan hos sin tatuerare.
- Rea på shoppingpärlan
In Spei utkanten av Gamla stan. 50% rabatt på en hel del snyggt. Hade kunnat shoppa loss ordentligt om plånboken varit lite fetare men nöjde mig med en fin havsblågrön tröja. Har bestämt mig för att mitt nyårslöfte på modefronten är att satsa på mer färg. (Ett annat nyårslöfte är att shoppa mindre, men i en konfliktsituation är det helt enkelt roligast löfte som vinner.)
Tips på barnvagnsvänliga fikaställen mottages gärna, förresten.
Sundre ligger ungefär så långt söderut på Gotland man kan komma och har 32 invånare. Med andra ord den perfekta platsen för en modern konsthall. Vi blev i alla kvar i flera timmar, mycket tack vare den fantastiska trädgården med ungefär varenda grönsak och blomma man kan tänka sig. Konsthallen imponerade också med sin strama men ljusa och välkomnande arkitektur och intressanta verk.
Mörka, otäcka "Malmaison VIII (Marquis de Sade)" av Cecilia Ömalm Krajcikova.
Eller "3 New Guinea Men Painted White, 1970" av Irving Penn.
Eller subtila "Interior" av Serous Namazi.
Eller "Fort Knox" av Juri Markkula. Guld är aldrig fel.
Eller "Utan titel" av Peter Frie, som målar de vackraste himlarna.
Fille gillade doftorgeln.
Och allt som krävs för att göra Frank lycklig är en knapp som man kan trycka på.
Carl visade upp sina snyggare sidor.
Och jag hittade nya intressanta fotovinklar.
På Kulturhuset håller man på att förbereda inför den alldeles lysande serietecknaren Sara Granérs kommande utställning Det är bara lite aids. Här målas det för fullt.
Idag var jag, Petra och våra små på utställningen/installationen/upplevelsen Noll till ett på Kulturhuset. Den är till för bebisar mellan just noll och ett år, och deras föräldrar (en vuxen per bebis). Lugnt, ljust, mjukt och välkomnande var nyckelorden, med organiska former i vitt, vitt och ännu mer vitt. Som att vara inne i en designad livmoder, typ.
Noll till ett kostar 30 kr och håller på till och med den 1 mars.
Sedan en tur till Moderna Museet och deras utställning Eklips. Varför är jag så förtjust i morbid samtidskonst? Hur som helst var det en intressant upplevelse. Gillade särskilt Nathalie Djurbergs film "The Rhinoceros and the Whale" och de subtilt kusliga tavlorna av belgaren Michaël Borremans.
The Advantage, Michaël Borremans
Lite roligare än en delfin på axeln.
