Trippelcool

Det här är min lillasyster. Hon är cool. Utan att anstränga sig.

 Hon är delägare i en reklambyrå. Hur coolt är inte det?

Och så har hon en cool hund. Som visserligen kan förväxlas med en korv när hon är nytrimmad. Men ändå.

Ville bara säga det.

Paper plane

Fining

35

I lördags fyllde jag år. Halvjämnt till och med. Och som jag blev uppvaktad. C hade fått pojkarna att öva på Ja må hon leva och det märktes. Sedan mysig frukost med kanelbulle, varm choklad och paketöppning. Barnen hade gjort jättefina kort till mig. C skämde bort mig med en stor lyxlåda produkter från Byredo, och inte nog med det: han har beställt en iPad 2 till mig. Med lite tur kan jag få den i handen redan på fredag!

Franks kort till vänster, Filles till höger. (Fille skriver nedifrån och uppåt.)

Mamma och J kom förbi för att hämta upp Frank. De hade med sig inte bara en, utan två jättefina presenter:

Vintage Orrefors (Fuga)

Fat från Iittala (Kastehelmi)

Senare bjöd svärfar och hans fru på en god brunch på Haga Forum. Ett presentkort på SF Bio ingick som bonus. Trevligt!

Fille gillade konceptet "sitta i baren".

Och fina svärmor i Västerås (och hennes man) hade skickat ett kuvert med ett monetärt bidrag – särskilt uppskattat just nu eftersom jag måste införskaffa en ordentlig fotoportfolio, förmodligen härifrån. Tack svärmor om du läser detta!

Medan Fille var på barnkalas passade vi på att ta en liten vända på stan, bland annat Byredo-butiken för att säkerställa att C valt ut en doft som passade mig. Och det hade han. Bal d'Afrique är en helt magisk doft som till och med klår min älskade Damascena från Keiko Mechiri. Nu är förpackningen bruten och jag har sniffat på mina handleder hela helgen. I lyxlådan ingick även tvålar med samma doft, och ett doftljus (Carrousel). Love, love, love.

Sedan blev det en helkväll på 1900 med goda vänner. Kravlöst, avslappnat, roligt (men tyvärr svårfotograferat). Det är en sann lyx att konstatera att man har så många underbara människor i sin närhet. Och trots att jag hade sagt att det räckte med deras sällskap hade de med sig riktigt fina presenter allihop. Förutom det som visas här fick jag ett presentkort på appar från iTunes Store – perfekt nu när jag ska ladda iPaden. Tack Ingrid och Per!

Lyxchoklad från en lyxig kvinna, det vill säga Ninni.

Elisabeth och Stefan hade valt ut ett riktigt snyggt armband från Edblad.

Fina Charlotte och Adam kom ihåg att jag fastnade för detta halsband (med det fina namnet Before the Fall) när Charlotte bloggade om Midnight Market.

Och Jessica och Marcus hade med sig en bok som jag tror att jag kommer att gilla.

Måste även lägga in denna bok som jag fick av min kollega Titti tidigare i veckan – som gjord för en Brunchgirl.

Allt som allt en helt oslagbar födelsedag. Tack alla.

Återkommande samtal

- Jag älskar dig Fille.

- Jag vet.

- Men får jag säga att jag älskar dig?

- Mamma jag tycker om när du säger det. Du får säga det tusen gånger om du vill.

Och det gör jag, i mitt hjärta. Tusen och åter tusen gånger.

Tre stygn

Jodå, jag finns kvar. Men det har varit väldigt mycket nu och det kommer inte att vara många lugna stunder i vår, vilket nog kommer att märkas här. Förutom att fotoutbildningen går in i en intensiv fas har jag börjat få ett och annat fotojobb samtidigt som jag inte lider brist på vanliga copyuppdrag.

Helgen bjöd dock en påminnelse om vad som är viktigast i livet, när Frank snubblade och slog pannan mot träkanten på vår säng. Jacket var riktigt otäckt och det var blod överallt. Inom några minuter satt han och jag i en ambulans på väg till Astrid Lindgrens Barnsjukhus och tre timmar senare var han hopsydd med tre stygn. Han var en riktig liten kämpe – duktig och modig, även om det inte var roligt att bli sydd.

Fille visade sina mest empatiska sidor hittills (efter att ha varit fullständigt hysterisk när han såg allt blod) och kramade Frank ordentligt det första han gjorde på morgonen. Sedan sa han att han tyckte att "Frank ska få allt han vill ha idag" och insisterade på att jag skulle hälla upp mjölk till Frank först, att Frank skulle få äggröra först och så vidare.

Väl på dagis blev det mycket skryt om lillebrors olycka, ambulansen och de tre stygnen. Frank, helt opåverkad av föregående kvälls trauma, var glad som en lärka och skröt han med. När jag skulle vinka hejdå höll mitt hjärta på att gå sönder av kärlek, lättnad och tacksamhet.

I väntan på att bli sydd - lite lugnande gjorde susen

Tre stygn och en Piggelin rikare

Helt slut

Nästa morgon

Night vision

Now I watch you falling into sleep
watch your fist uncurl against the sheet
watch your lips fall open and your eyes dim
in blind faith

I would shelter you 

and keep you in light
but I can only teach you
night vision

En av de vackraste låtarna jag vet. Kom att tänka på den ikväll när Frank somnade alldeles intill mig.

Lyssna gärna på den här.

Sovmorgon

Dag 16 - Min första kyss

... har jag redan redogjort för. Och därför vill jag hellre berätta om en annan kyss.

Jag var 27 år, nysingel efter en lång relation och inte särskilt intresserad av något seriöst. Hängde lite på Spraydate och fick, precis som de flesta av kvinnligt kön där, många massmail av typen "du verkar trevlig, vill du ta en fika" och även mer avancerade (och lika genomtrista) förslag.

En kväll fick jag ett mail av en 34-årig kille. Jag grämer mig över att jag aldrig sparade det, men vad jag minns var det både trevligt, roligt och personligt. Jag svarade, vi började chatta över MSN och några dagar senare satt jag i baren på Clarion Hotel vid Skanstull och väntade på att han skulle dyka upp.

Det var en afterwork-date, en fredag. Jag hade garderat mig genom att förvarna om att jag skulle behöva dra vidare sedan för att träffa mina vänner. Jag tror att han hade gjort detsamma. När han dök upp – lite sen – tänkte jag "jomen han verkar helt okej". (Enligt honom var hans första tanke "oj, jag har inte en chans".) Det kändes det nervöst men bara på ett roligt sätt. Och vi började prata. 

När baren på Clarion började kännas tråkig bestämde vi oss för att strunta i våra påhittade planer med vännerna och fortsätta tillsammans mot Metró. Vi pratade, beställde drinkar, pratade. Jag tryckte mig lite mot honom. Han drog sig inte undan. Det var mysigt och vi fortsatte prata.

Det blev sent, vi blev hungriga. Vi tog varsin cheeseburgare på McD. Ingen ville riktigt att kvällen skulle sluta där så vi gick planlöst fram på Götgatan. Pratade, skojade. Eftersom inget hade hänt kunde ingen riktigt säga "ska vi gå hem till dig eller hem till mig" så i stället halkade vi in på första bästa (och inte särskilt bra) bar, Fenix. Det spelades listettor. Högt. Vi fick stå tätt intill varandra för att höra vad vi sa. Åtminstone använde vi det som ursäkt. Jag tryckte mig mot honom. Han drog sig inte undan, men gjorde ändå inget mer. Jag började undra om han var lite trög och bestämde mig för att ta saker i egna händer.

Jag lutade mig fram för att säga något. Läpparna snuddade vid hans öra och sedan hans kind. Äntligen fattade han – och kysste mig. Det var en bra kyss.

Vi gick hem till mig. Han fick stanna kvar på frukost. Och det som inte skulle vara så seriöst – alls – resulterade i kärlek, giftermål och två barn.

Nykära

Äntligen

Idag var jag och Fille på stan. Vi åt korv och tittade på NK:s julskyltning. Jag kom på att de har en jultomte på plan fyra så vi åkte upp för att hälsa på honom. Fille vågade inte säga någonting; i stället fick jag sköta snacket om vad han önskade sig och vad tomten hade gjort av sina renar (de stod parkerade i Upplands-Väsby).

Efteråt väntade vi på spårvagnen mot Djurgården. Staden var sagolik med sitt tjocka, ljuddämpande snötäcke och alla feta flingor som yrde omkring oss. Fille var lycklig eftersom vi äntligen skulle åka till Aquaria, som han längtat efter. Vi höll varandra i handen och han sa "mamma, du är bäst" och sedan "jag tror faktiskt att det där var den riktiga jultomten". Från Kungsträdgården hördes de första orden i den jullåt som jag älskar mest: Chestnuts roasting on an open fire ... 

Och där kom julkänslan, som jag börjat tro hade försvunnit för gott. Åh.

Dag 11 - Mina syskon

Det går inte fort med mina inlägg. Vissa kräver lite mer eftertanke än andra.

Min storasyster Sarah, drygt fem år äldre än jag, var min idol under barndomen, även om jag knappast hade erkänt det då. (Vi bråkade jämt. Min mamma lyckades spara en lapp jag skrivit till syrran där det stod "You are the yuckiest person I know".) Hon har alltid varit otroligt duktig med språket; en stor del av mitt tidiga, brinnande läsintresse kom av att jag ville läsa samma böcker som hon. Jag tjuvläste hennes skoluppsatser. Hennes dagbok också, de gånger jag lyckades hitta den. Jag härmade henne i allt, t ex när hon skulle vika tusen papperstranor till en kille hon gillade och jag satt bredvid och vek tusen små meningslösa pappersloppor.

Efter att ha ägnat cirka 20 år åt en kinesisk frikyrka, dit hon sökte sig när tonåren var som stökigast, har hon nu skilt sig från både den väldigt kristne maken och livet som strängt troende. Det känns som att hon blivit sig själv igen och jag är glad att se henne så lycklig och så nyfiken på de delar av livet som hon tidigare inte fått ta del av. Jag sörjer att vi inte ses oftare än någon gång per år – hon bor i Shanghai – men det känns ändå som att vi vet var vi har varandra, och att vi har varandra.

Min tio år yngre lillasyster Elsa är på pappret ett halvsyskon men lika mycket syster för det. Hon har också alltid varit läs- och skrivtokig – mest av oss alla faktiskt, och det säger en del! – och prövar nu vingarna som nybliven copywriter, där jag tror att hon kommer lyckas mer än utmärkt. Elsa kramas på riktigt – länge och hårt. Hon har integritet, en skön stil, ett otroligt stort och gott hjärta och är modig på så många sätt. Hon är nog den minst dömande personen jag känner och jag drar mig aldrig för att berätta något för henne. Hon finns alltid där, helt enkelt. Bästa lillasystern!

Morgon

Dag 7 - Min bästa vän

Lisa. Du är så klok, så glad, så smart, så empatisk. Du är generös med dig själv, med dina goda råd, med stora och små presenter och allmänt pepp, samtidigt som du inte drar dig för att säga ifrån när du tycker att något är fel. Du är den jag har ringt när hjärtat har gått sönder och jag inte har vetat ut eller in. Du bubblar och babblar och sprider glädje. Jag önskar att vi hann ses oftare – men det känns tryggt att veta att du finns där, alltid. Och att vi är gudföräldrar till varandras barn innebär också ett livslångt band, vilket jag är mycket, mycket tacksam för.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärleken till mina barn, och hur den förändras och växer allteftersom de själva förändras och växer, är något jag reflekterar över dagligen. Inte för att jag blir klokare för det.

Jag älskade båda mina barn innerligt redan när de låg i magen. Kärleken som drabbade mig när jag såg dem för första gången var obeskrivlig. Och ändå älskar jag dem hundra, tusen gånger mer idag.

Det är absolut inte alltid kul att vara mamma. Jag har vid tillfällen mått rätt dåligt och haft enorma skuldkänslor för det. Men att föreställa sig livet utan dem går bara inte. De är värda allt, precis allt. Och det är både häftigt och skrämmande och smärtsamt och helt jävla fantastiskt att känna den kärleken.

Dag 2 - Min första kärlek

Min första kärlek kom förhållandevis sent, efter en lång rad mycket passionerade men helt och hållet obesvarade förälskelser. Jag var 16 år och eftersom pappa bodde i Singapore var jag där hela sommaren. Under två veckor var även min svenska tjejkompis V med.

Genom någon bekant till min pappa hamnade vi på en dubbeldate med två killar i 17-årsåldern. Jag och V var rätt stissiga innan, med stora förhoppningar om romantiska utvecklingar. Och för en gångs skull lyssnade kärleksgudarna på oss. Dejten på Hard Rock följdes av ett biobesök någon dag senare. Och där, i biomörkret, fick jag min första kyss av Sam. Jag minns den fortfarande: min förvåning över att en killes läppar kunde vara så otroligt mjuka och framförallt den obeskrivliga lyckan över att någon äntligen, äntligen ville kyssa just mig.

Vi fortsatte att umgås alla fyra, oftast på kvällarna. Min pappa var inte helt förtjust i hur det hela hade utvecklats och tog Det Där Snacket med mig (väldigt, väldigt awkward). Det var rätt tänkt. För varje gång jag och Sam sågs blev hånglet lite mer avancerat och händerna fick upptäcka nya spännande geografiska områden. Vi var lika oerfarna båda två så varje framsteg var omvälvande. Och han var fin, och snäll, och rolig, och omtänksam.

När V hade åkt hem blev det ännu mer allvar mellan mig och Sam. Sista kvällen som vi sågs – jag skulle åka någon dag senare – bestämde vi oss för att ta det där slutgiltiga steget. Det gjorde ont, men det var helt okej. Och jag var i himmelriket efteråt. Jag minns att jag skrev i min dagbok (nu kommer skämskudden fram) att jag hade blivit kvinna. Jag var så glad att jag hade gett bort min allra mest dyrbara gåva till en sådan fin kille.

Som aldrig hörde av sig efter det. Någonsin.

Zzzz

När den lasersvärdsvingande, mantelklädda tvååringen plötsligt kollapsar i ens famn och somnar inom en minut – ja, då är det bara att konstatera att det kan vara rätt mysigt att vara mamma.

Julita

Några bilder från helgen på Julita. Sammanfattning: romantiskt, avkopplande, vansinnigt gott och alldeles, alldeles underbart.

Träbröllop

Bilden tagen med Photobooth. Klänning secondhand från Noa Noa. Halsbandet hade jag på vår bröllopsdag och är ett enkelt rött hjärta från Thomas Sabo.

Det här är en kvinna som har varit gift med sin underbare make i hela fem år och som nu drar till Julita Gård för att fira det, med sjurättersmiddag signerad Tommy Myllymäki och ett helt hus för oss själva, vid en sjö med egen brygga. Fotoväskan och stativet följer självklart med. Bilder kommer efter helgen. Vi ses!

Höst ja tack

Ja, jag njuter av de sista dagarna med temperaturer kring 20-strecket och en och annan solglimt. Men hösten är och har alltid varit min vän. Jag gillar krispiga, blåsiga dagar med färgglada löv, jag gillar svarta strumpbyxor och stövlar och min trenchcoat, jag gillar allt som sätter igång och all inspiration som far runt i mitt huvud.

Denna höst känns extra spännande. I september återgår jag till frilanslivet. Nyckelordet där är "fri"och handlar framförallt om att inte behöva passa tider på samma sätt. Nu kommer jag att kunna träna på lunchen utan att snegla på klockan, eller ta utdragna dagislämningar utan att behöva oroa sig för att komma för sent till jobbet. Eller bara åka iväg och fota något.

För det är det andra stora: den ettåriga fotoutbildningen som jag påbörjar i september. Själva lektionerna hålls kvällstid, två gånger i veckan, men det kommer att vara en hel del arbete på dagarna med att plåta och redigera, leka och experimentera. Det känns så ofattbart lyxigt att jag ska få fotografera i lugn och ro på vardagarna, och dessutom få tillgång till en liten fotostudio.

Visst blir det en hel del pusslande för att få ihop frilansliv, foto och familj – men jag tror ändå att det kommer att kännas bra att själv få sätta ramarna för hur mina dagar ser ut.

Och som kronan på verket firar jag och C vår femåriga bröllopsdag i september med en romantisk weekend i närheten av Stockholm, inklusive en väldigt lovande sjurättersmiddag. Och väldigt mycket kärlek att dela.

Hurra! Äntligen har jag börjat få till en hyfsat naturlig fill-flash på egen hand. En extern blixt är lite rocket science i början, och bruksanvisningen till en Nikon SB-600 är inte särskilt rolig läsning. Tacka vet jag The Strobist!

Souvenirer

Imorgon åker vi hem. Detta vill jag ta med mig hem för att ta fram under vinterns mörkaste dagar:

Dagar med flipflops

... och sand mellan tårna

Frukost på trappan: juice, nybakat bröd (fortfarande varmt!) från Hablingbo och gårdagens tidning

Världens godaste rökta räkor

En kattälskande fyraåring som lärt sig hur man kliar bakom örat

En kall, blöt och glad tvååring som ska bada igen, och igen, och igen

Humlor, humlor, överallt – vackra även när de inte längre lever

En skön man att dela sommarkvällarna med när barnen somnat