Om att skapa framtida doftminnen

Det var över två år sedan som jag senast köpte eller fick en parfym. Jag älskar min Estée Lauder Private Collection Tuberose Gardenia, för att inte tala om ljuvliga Marc Jacobs Essence (min bröllopsparfym), men de kan ibland kännas lite väl lätta och somriga. Mina övriga parfymer är i sin tur lite väl tunga för dagligt bruk.

Jag gick därför på jakt efter Den Där Doften: sensuell utan att vara tung, blommig utan att vara för söt eller flickaktig. Doften som man vill att ens barn minns och älskar om tjugo-trettio år, precis som jag minns och älskar Nina Ricci L'Air du Temps, som är min egen mamma. Och gärna något som inte alla andra bär.

Efter flera månaders botaniserade med väldigt många misslyckade (eller rentav motbjudande) dofter på insidan av armen, hittade jag till slut Keiko Mecheris vackra doftsamling. Den som träffade mig som en pil i hjärtat var Damascena, en varm, rosig doft med lagom mycket tyngd, och oerhört kvinnlig. Jag gick tillbaka några dagar senare för att prova den igen. Och veckan därpå. Och veckan efter det. Efter ungefär åtta gånger insåg jag att det nog vore mer praktiskt att köpa en egen flaska.

Vi får se om den är The One; fråga mina söner om tjugo-trettio år. Jag älskar den just nu i alla fall, och Fille håller med.