Undantaget som bekräftar regeln

Inatt sov Frank. På riktigt. Hela natten, fram till 05.30, utan ett pip. När han hade fått sin morgonvälling somnade han sedan om och sov till 07.00. Jag älskade honom mer än någonsin.

Och ja, jag vågar blogga om det hela eftersom jag vet att det inte finns en chans att han gör det igen.

Söt är han i alla fall, sina risiga sömnvanor till trots.

Trött på ...

... att aldrig veta hur mycket (eller snarare, hur lite) sömn man kommer att få.
... att aldrig kunna lägga sig i tid eftersom det känns skittrist att lägga sig direkt efter att man lagt barn, plockat ur diskmaskinen, hängt tvätt och duschat.
... att, de få gånger man ändå lyckas lägga sig i tid, bli väckt av illvrål efter bara någon kvart och sedan få somna om ännu senare än när man brukar lägga sig.
... jag-vill-inte-klä-på-mig-utbrott, jag-vill-inte-tvätta-håret-utbrott, jag-vill-plocka-ekollon-NU-utbrott, jag-vet-inte-riktigt-vad-jag-vill-utbrott.
... stressiga, vresiga morgnar då man säger saker till sin man som man verkligen inte menar.
... att önska att minstingen kunde växa upp snabbare bara så att man någon gång kunde få lite bättre sömn.
... att vara trött.

Visst älskar jag mina barn över allt annat, men ibland vill man bara ta en paus från hela mammagrejen.

Sådärja. Nu har jag tyckt synd om mig själv, dags för lite Ben & Jerry.