Dag 4 - Det här åt jag idag

Skönt med ett enkelt inlägg efter gårdagens som krävde både en hel del tid och mycket känslor. Ännu skönare när natten varit tuff och dagen seg. För tillfället försöker jag äta lite nyttigare, främst mer frukt och grönt, men just idag var temat comfort food.

Frukost: Kelloggs All-Bran med mjölk, juice (apelsin-blodgrape), macchiato

Förmiddagslatte

Ingen frukt – ajaj

Lunch: Big Mac med side salad och cola light

Eftermiddagslatte + 1 st Ballerina Kladdkaka vanilj som såg lite ensam ut

Ingen frukt – ajaj

Middag: indisk hämtmat – mangokyckling (där kom frukten in!) med härligt gräddig sås och vitlöksnaan (vitlök är väl nästan en frukt?)

Liten latte

30 min på gymet (nej inte mat men jag tyckte att det förtjänade att nämnas)

Alldeles strax: en clementin (ännu mer frukt! hej vad det går!)

Ljus

Några bilder från Cancerfondens ljusmanifestation mot bröstcancer i Kungsträdgården igår. Passade även på att köpa två rosa band, som i år designats av Liselotte Watkins. Gör det ni med.

Nya tag

Vardagen är tillbaka och den är så välkommen. Fasta rutiner och trötta barn som somnar halv nio i stället för närmare tio. Möjlighet till vuxensnack med kollegorna och att få ta sig en kopp kaffe utan att en liten tvååring blir rasande för att man inte vill läsa "Vem är arg" för sjuttielfte gången. Tid att hinna längta efter sina barn. Svischande cykelturer till och från kontoret.

Att vara ledig med två små barn har varit mer utmattande än avslappnande (särskilt när Franken passade på att bli sjuk sista veckan) och det var nog länge sedan jag rört mig så lite och ätit så skräpigt. Men ibland måste man nå botten (eller när det gäller vikten: toppen) för att orka komma igen.

Idag chockade jag systemet med första löprundan på två månader. Det kändes gudomligt skönt att använda sin kropp till något mer än att gå till bussen eller köpa choklad på Ica. Får hoppas att fötterna håller den här gången – det var blåsorna på vänsterfoten som satte stopp för mina löpningsambitioner i våras. Nu tejpade jag foten och det verkade hjälpa.

Sådärja, dags för en dusch och min belöning:

Kvällsterapi

Mitt knä gillar inte att jag springer så i stället tar jag kvällspromenader och lyssnar på en ljudbok. Jag kommer alltid hem lite mer harmonisk och ibland med några nya bilder i kameran. Och idag följde några liljekonvaljer med hem som bonus.

Statistikfreak

Nike+ som träningspartner fungerade inte för mig. Eller rättare sagt, det fungerade inte ihop med min iPhone som inte är en 3GS. Och vilken tur! I stället upptäckte jag iPhone-appen RunKeeper Pro (75 kr).

I stället för stegräknare använder den GPS-mätning, vilket känns så mycket mer 2010. Om man vill kan man få höra hur man ligger till efter varje kilometer (eller efter var x:e minut). Det går att se kartor över hur man sprungit och jämföra elevation vs hastighet, minut för minut. För en statistikfetischist som jag är det rena himmelriket. Och att varje runda dessutom kan synkas mot ens Facebookprofil ger en extra kick.

Här kan ni se min statistik fram till nu – endast fyra rundor hittills, och ja, jag springer väldigt långsamt – men jag är rätt stolt över att redan ha klarat av 5 km i ett sträck.

Nu jävlar

Löparskor från Saucony (älskar Löplabbet!), innersulor för extra stabilitet, sport-bh från Casall, Nike+ sensor och hållare.

Nu finns det inga ursäkter.

Allt på ett ställe

Fram till nu har Alvedon, barnnässpray, fästingplockare, Xylocain och andra medicinska nödvändigheter varit utspridda på diverse smarta gömställen i vårt hem. Nu bor de allihopa i Apotekets fina medicinlåda. Det är mycket som får plats och lådan kostar bara 89 kr.

Sparapport

Tillbaka från Selma City Spa – utvilad och väldoftande.

Själva hot stone-massagen i sig var "bara" helt okej, då den kändes något upphackad. Inget fel på hudterapeuten – hon följde säkert massagebeskrivningen till punkt och pricka – men hon masserade en kroppsdel i taget, det vill säga vänster ben, vänster sida, vänster arm, höger ben, höger sida, höger arm, sedan över på mage där hela proceduren upprepades. Någon längre ryggmassage blev aldrig av. Dessutom var det ett evigt fipplande med handdukar varje gång hon bytte kroppsdel. Det kändes mer som en serie mini-massagebehandlingar än en helkroppsmassage.

Lyckligtvis vägde själva spaupplevelsen upp. Utöver behandlingarna är Selma City Spas utbud enkelt: en utomhuspool (varm och vackert klarblå), en bastu (gemensam), ett litet gym (som jag inte testade) och en lounge/bar-terass (under tak). Men vill man ha en stunds avkoppling mitt i stan med urban utsikt behöver man inte mer än så. Bäst var nog att få krypa upp i de hängande klotfåtöljerna på terrassen, nymasserad och insvept i både badrock och filt, och försjunka i sin bok med en latte bredvid och skön musik i högtalarna.

Tips: Just nu är det 30% sommarrabatt på behandlingarna (minst 50 min) under sön-tors. Spaentré ingår.

Hurtbulle

Start ...

Idag sprang jag Vårruset! Mitt första lopp. Jag hade hoppats på en tid under 30 min men det blev 30,27. Jag skyller på alla som gick i bredd, det var faktiskt rätt trixigt att ta sig förbi.

Efteråt väntade min något frusna familj samt en fullproppad picknickkasse som jag och lagkamraterna delade på. Och en massa freebies i tälten runtomkring. Allt som allt var det rolig stämning och ett bra sätt att hålla igång joggingmotivationen. Ska absolut vara med nästa år igen!

... och efteråt – inte alltför sliten faktiskt.

... och en cola light, tack

Jag har inte ätit sådär överdrivet hälsosamt på sista tiden. Men som tur är kan man trösta sig med att det kunde varit mycket, mycket värre.

Livet som espressomamma

Några undrar hur det har gått med den mjölkfria dieten. Jag har precis fått börja provocera med små mängder mjölkprotein och än så länge har inte Frank reagerat. Med lite tur visar det sig att han inte är allergisk, så håll tummarna! Och i annat fall är det väl bra att få det konstaterat så att vi vet vad som gäller.

Och så svårt har det faktiskt inte varit. Visst längtar jag efter en riktig caffe latte, eller att kunna äta vad man vill på stan utan att behöva fråga om precis varenda grej eller förklara skillnaden mellan laktosfritt och mjölkfritt för femtioelfte gången. (Tips: Lindquists konditori på Odengatan 27 har riktigt goda mjölkfria kanel- och saffransbullar!) Men det är mycket lättare att avstå när man helt enkelt inte har något val. Och ännu lättare när man ställer sig på vågen och inser att man blivit av med sina sista mammakilon ...

Ofrivillig bantningskur

Det går ganska bra att vara mjölkfri, förutom att jag är hungrig typ jämt. För en gångs skull måste jag anstränga mig för att få i mig kalorier. Ute på stan är det inte mycket jag vågar äta eftersom folk inte har koll på vad mjölkfritt egentligen betyder. Latte har bytts ut mot espresso och bullar mot bananer. Jag är dessutom redan innerligt trött på gelégodis. Hej då mammakilon!

Det svåraste är dock inte att avstå (även om jag precis sa åt maken att ta bort sin Geisha så att jag slipper se den) – för jag är så illa tvungen – utan snarare att inte glömma bort sig. Som i morse, när jag råkade förbarma mig över Filles överblivna äggröresmörgås (med Bregott). Tyvärr var jag redan inne på andra tuggan när jag insåg mitt misstag. Jaha, tillbaka till noll.

Undrar hur det ska gå när vi bakar Filles födelsedagstårta i helgen. Att smaka av allt jag lagar är något som sitter i ryggmärgen. Särskilt när det gäller kaksmet och vispgrädde.

Snipp snapp snut, så var ångesten slut

Kniiiiip!

Att det har varit lite tyst på bloggfronten beror på att jag varit på rätt dåligt humör. I flera dagar var jag nämligen övertygad om att jag drabbats av livmoderframfall. Visst har jag varit beredd på att en förlossning gör saker med ens underliv, men jag hade inte förväntat mig att känna mig helt, eh, ommöblerad.

Efter några oroliga timmars research (via tunga vetenskapliga resurser som Familjeliv), samt idogt speglande bakom den låsta badrumsdörren, fanns inte längre någon tvekan om att min livmoder skulle trilla ut när som helst. Jag ringde till mödravårdscentralen.

"Det var fem veckor sedan du fick barn. Du vet ju att det tar ett tag innan allting dragit ihop sig?" sa den snälla barnmorskan.
"Jo det vet jag, men det här ser bara fel ut. Jag tror faktiskt att jag kan se min livmodertapp."
"Hmm. Tja, jag har en tid på fredag, kom hit så ska vi titta på dig."

Väl på plats i gynstolen väntade jag på hennes "ojdå, det här var inte så bra". Men i stället tog hon fram en spegel. Med snäll och pedagogisk röst pekade hon och förklarade. Visst såg det lite konstigt ut fortfarande, men snippan skulle nog snart återgå till sitt ursprungliga skick. "Fast du får jobba lite mer med dina knipövningar."

"Men vänta – det där då? Vad är det?" sa jag och pekade på det som jag trott vara min livmodertapp.
"Vilket då? Jaha, det där? Men lilla vän, det är ju där du kissar."

Ganska pinsamt. Men väldigt skönt.

Nu kniper jag för kung och fosterland. Och har dessutom spanat in en kurs i mamma-Pilates.

Run Forrest run

Jag köpte aldrig det där kom-igång-paketet. Min personal trainer heter Adidas Running Coach. Jag har fått ett träningsprogram som passar mig perfekt och numera längtar jag efter att få ge mig ut i joggingspåret, trots min usla kondition. Jag har redan fått två virtuella pokaler (3 resp 5 km) och en plakett (ackumulerad löptid på över 100 min). Fånigt - men jag tror att det kommer att funka. Och det är dessutom alldeles gratis.

Svettiga beslut

Jag känner inte riktigt igen min mage längre och att klämma ned rumpan i mina inte alldeles gamla jeans börjar bli en utmaning. Ikväll var jag därför på SATS för första gången på alldeles för länge.

Efteråt läste jag om deras kom-igång-paket, som bl a består av tre pass med en personlig tränare och ett gäng återkommande hälsotester. Det lät som ett bra sätt att kickstarta sig själv så jag frågade vad det kostade. "Trettonnittifem" sa killen bakom disken. Jag tappade hakan. 13.095 spänn! Visst kostar det en del att anlita en personlig tränare men ändå.

När det sedan gick upp för mig att han menade 1.395 kr lät det som rena fyndet och jag höll på att hala fram kreditkortet där och då, men lyckades precis hejda mig själv. Det är trots allt rätt mycket pengar - pengar som skulle kunna läggas på ett par riktigt schyssta jeans (och kanske en kjol också) när jag väl lyckats tajta till min bakdel något. Men då måste jag komma dit på egen hand, och vid det här laget är jag lite trött på mina ständiga försök att bli av med de där sista mammakilona utan att lyckas.

Vi får se. Men från och med nu råder i alla fall latteförbud.