Snipp snapp snut, så var ångesten slut

Kniiiiip!

Att det har varit lite tyst på bloggfronten beror på att jag varit på rätt dåligt humör. I flera dagar var jag nämligen övertygad om att jag drabbats av livmoderframfall. Visst har jag varit beredd på att en förlossning gör saker med ens underliv, men jag hade inte förväntat mig att känna mig helt, eh, ommöblerad.

Efter några oroliga timmars research (via tunga vetenskapliga resurser som Familjeliv), samt idogt speglande bakom den låsta badrumsdörren, fanns inte längre någon tvekan om att min livmoder skulle trilla ut när som helst. Jag ringde till mödravårdscentralen.

"Det var fem veckor sedan du fick barn. Du vet ju att det tar ett tag innan allting dragit ihop sig?" sa den snälla barnmorskan.
"Jo det vet jag, men det här ser bara fel ut. Jag tror faktiskt att jag kan se min livmodertapp."
"Hmm. Tja, jag har en tid på fredag, kom hit så ska vi titta på dig."

Väl på plats i gynstolen väntade jag på hennes "ojdå, det här var inte så bra". Men i stället tog hon fram en spegel. Med snäll och pedagogisk röst pekade hon och förklarade. Visst såg det lite konstigt ut fortfarande, men snippan skulle nog snart återgå till sitt ursprungliga skick. "Fast du får jobba lite mer med dina knipövningar."

"Men vänta – det där då? Vad är det?" sa jag och pekade på det som jag trott vara min livmodertapp.
"Vilket då? Jaha, det där? Men lilla vän, det är ju där du kissar."

Ganska pinsamt. Men väldigt skönt.

Nu kniper jag för kung och fosterland. Och har dessutom spanat in en kurs i mamma-Pilates.