... att aldrig veta hur mycket (eller snarare, hur lite) sömn man kommer att få.
... att aldrig kunna lägga sig i tid eftersom det känns skittrist att lägga sig direkt efter att man lagt barn, plockat ur diskmaskinen, hängt tvätt och duschat.
... att, de få gånger man ändå lyckas lägga sig i tid, bli väckt av illvrål efter bara någon kvart och sedan få somna om ännu senare än när man brukar lägga sig.
... jag-vill-inte-klä-på-mig-utbrott, jag-vill-inte-tvätta-håret-utbrott, jag-vill-plocka-ekollon-NU-utbrott, jag-vet-inte-riktigt-vad-jag-vill-utbrott.
... stressiga, vresiga morgnar då man säger saker till sin man som man verkligen inte menar.
... att önska att minstingen kunde växa upp snabbare bara så att man någon gång kunde få lite bättre sömn.
... att vara trött.
Visst älskar jag mina barn över allt annat, men ibland vill man bara ta en paus från hela mammagrejen.
Sådärja. Nu har jag tyckt synd om mig själv, dags för lite Ben & Jerry.
7 kommentarer:
Det där skriver jag under på, inte minst det faktum att man önskar sina barn fram i tiden trots att man vet att det är i NUET som livet ska levas; jag hör mig varje kväll sitta och chanta "Tänk när de är 3 och 4,5", "Tänk när de är 7,5 och 9" etc etc... Men det är ju den där förbaskade, bomullsinlindade trötthetens asdryga fel. Och försent lägger jag mig alltid nuförtiden. R har redan vaknat en gång och fördröjt vår läggning. Suck. Med förhoppning om en god natts sömn,
K
K: Jag har sagt det förr och jag hävdar fortfarande bestämt: Sömnbrist är roten till allt ont, i alla fall för en småbarnsförälder.
Hoppas ni också får sova, eller att ni i alla fall får en hyfsat lugn helg.
Mmmm Ben & Jerry är alltid bra :-)
Men att det är så jobbigt :-( Vi har en 4-åring och funderar på småsyskon men när man läser sånt här vågar man ju inte :-[
Hoppas det blir bättre för er snart.
Tack Karin! Jovisst är det jobbigt men vi verkar ha begåvats med en unge som är särdeles dålig på att sova på nätterna. Sedan tror jag att det kommer att lätta när han blir lite större och man inte behöver hålla järnkoll på honom hela tiden. Året mellan ett och två är klart jobbigast, tycker jag.
Och så tror jag att vi får igen mycket när pojkarna är några år äldre och verkligen kan leka tillsammans på riktigt. Men under tiden är det kaffe, kaffe, kaffe som gäller ...
i morse kom effekterna av att bara äta svarta oliver till middga under pågående bjöjbyte lyckas W ta en rejäl klunk av mitt (dyra) ansiktsvatten. hör mig själv upprepa, men han sover bra, men han sover bra, men han sover bra...
beamar över så mycket enegri som går att uppbring! och hyllar dig för att du låter det pysa över att det minsann inte alltid är rosenmoln att vara småbarnsmamma!
/Helena SP
Uj, precis så där var det för oss också. Nu är killarna 2½ & 4 och vi funderar på en tredje. Jag har inte bara guldfiskminne, utan även fötter som kallnar.
Helena: Ja, jag vägrar vara en sådan där supermamma som minsann klarar allt med ett stort vitt leende. Livet går helt enkelt upp och ned och ibland måste man få vältra sig lite för att sedan kunna ta nya tag.
Jennyfer: Oj, det finns alltså hopp! Jag som undrat om trebarnsföräldrar är riktigt kloka. För oss lär det dröja betydligt längre, om vi överhuvudtaget någonsin satsar på en nr 3. Men visst är det lustigt, om bara några månader är lille Frank i den ålder som Fille var i när vi tyckte att det var dags för ett syskon ...
Skicka en kommentar