Kärleken till mina barn, och hur den förändras och växer allteftersom de själva förändras och växer, är något jag reflekterar över dagligen. Inte för att jag blir klokare för det.
Jag älskade båda mina barn innerligt redan när de låg i magen. Kärleken som drabbade mig när jag såg dem för första gången var obeskrivlig. Och ändå älskar jag dem hundra, tusen gånger mer idag.
Det är absolut inte alltid kul att vara mamma. Jag har vid tillfällen mått rätt dåligt och haft enorma skuldkänslor för det. Men att föreställa sig livet utan dem går bara inte. De är värda allt, precis allt. Och det är både häftigt och skrämmande och smärtsamt och helt jävla fantastiskt att känna den kärleken.
2 kommentarer:
Visst är det helt otroligt att det är just så som du skriver; kärleken växer och förändras och jag tycker det är så enormt spännande att få ynnesten att följa dem (förhoppningsvis får man ju det) och se vart det bär. Du skriver fint och jag sitter här med tårar i ögonen. Hoppas du får en fin fredag!
Tack så mycket. Kan tänka mig att du känner igen dig, dina egna inlägg lyser av kärlek!
Skicka en kommentar