Dag 3 – Mina föräldrar

 Min pappa är en äkta livsnjutare. Under sina cirka 40 år på Atlas Copco jobbade han hårt för att komma dit han är nu, men han har alltid haft tid för musiken, ett rikt socialt liv och spännande resor. Han är nyfiken, opretentiös, optimistisk, kunskapstörstande och ivrig att dela med sig av alla sina upptäckter, från ny musik till hur det ser ut i Alaska till iPadens förträfflighet. Han är helt enkelt genuint hungrig på livet och det hoppas jag är en tillgång nu när han kämpar med en njurcancer som inte verkar så sugen på att släppa taget.

 Min mamma har många fina egenskaper. Den finaste, i mina ögon, är att hon alltid finns där. För mig, för mina systrar, för mina barn. Hon tröstar när jag själv känner mig som en usel mamma, och ger råd som jag aldrig tänkt på – utan att veta bäst. Hon uppmuntrar och engagerar sig i allt vi gör – utan att lägga sig i. Hon ser sina barnbarns finaste sidor och bryr sig inte om de jobbiga. Hon är så stolt över precis allt jag, mina systrar och våra barn gör, på äkta mammavis. Och jag är så stolt över henne.

 Min styvpappa kom in i mitt liv när jag var sex år. Han var den roligaste personen jag någonsin träffat och ganska snart bestämde vi att vi var bästa kompisar, vilket var precis vad jag behövde som nyblivet skilsmässobarn. Han lärde mig att cykla, att meta och hundra andra saker; senare bekantade vi oss med Mario, Zelda och andra essentiella delar av tv-spelsvärlden. Med åren blev han mer och mer en andra pappa, dock utan att någonsin göra anspråk på den rollen, och var ett tryggt stöd när tonårstiden var som jobbigast och jag inte tyckte att min mamma förstod mig. Han har betytt, och betyder fortfarande, otroligt mycket för mig. För våra barn är han inte Johan eller mormors man, utan helt enkelt morfar – och en helt underbar sådan dessutom.

Jag har även en styvmamma, som till skillnad från min styvpappa försökte ta på sig en förälderroll och då på ett sätt som kanske inte var helt idealiskt. Jag älskar henne, men hon är en mycket speciell person och nu i vuxen ålder ser jag inte riktigt henne som förälder. Dessutom har det här inlägget blivit väldigt långt, och jag är trött, så nu sätter jag punkt för det hela.