Tre stygn

Jodå, jag finns kvar. Men det har varit väldigt mycket nu och det kommer inte att vara många lugna stunder i vår, vilket nog kommer att märkas här. Förutom att fotoutbildningen går in i en intensiv fas har jag börjat få ett och annat fotojobb samtidigt som jag inte lider brist på vanliga copyuppdrag.

Helgen bjöd dock en påminnelse om vad som är viktigast i livet, när Frank snubblade och slog pannan mot träkanten på vår säng. Jacket var riktigt otäckt och det var blod överallt. Inom några minuter satt han och jag i en ambulans på väg till Astrid Lindgrens Barnsjukhus och tre timmar senare var han hopsydd med tre stygn. Han var en riktig liten kämpe – duktig och modig, även om det inte var roligt att bli sydd.

Fille visade sina mest empatiska sidor hittills (efter att ha varit fullständigt hysterisk när han såg allt blod) och kramade Frank ordentligt det första han gjorde på morgonen. Sedan sa han att han tyckte att "Frank ska få allt han vill ha idag" och insisterade på att jag skulle hälla upp mjölk till Frank först, att Frank skulle få äggröra först och så vidare.

Väl på dagis blev det mycket skryt om lillebrors olycka, ambulansen och de tre stygnen. Frank, helt opåverkad av föregående kvälls trauma, var glad som en lärka och skröt han med. När jag skulle vinka hejdå höll mitt hjärta på att gå sönder av kärlek, lättnad och tacksamhet.

I väntan på att bli sydd - lite lugnande gjorde susen

Tre stygn och en Piggelin rikare

Helt slut

Nästa morgon