Idag var jag och Fille på stan. Vi åt korv och tittade på NK:s julskyltning. Jag kom på att de har en jultomte på plan fyra så vi åkte upp för att hälsa på honom. Fille vågade inte säga någonting; i stället fick jag sköta snacket om vad han önskade sig och vad tomten hade gjort av sina renar (de stod parkerade i Upplands-Väsby).
Efteråt väntade vi på spårvagnen mot Djurgården. Staden var sagolik med sitt tjocka, ljuddämpande snötäcke och alla feta flingor som yrde omkring oss. Fille var lycklig eftersom vi äntligen skulle åka till Aquaria, som han längtat efter. Vi höll varandra i handen och han sa "mamma, du är bäst" och sedan "jag tror faktiskt att det där var den riktiga jultomten". Från Kungsträdgården hördes de första orden i den jullåt som jag älskar mest: Chestnuts roasting on an open fire ...
Och där kom julkänslan, som jag börjat tro hade försvunnit för gott. Åh.
1 kommentar:
Visst är det häftigt att det just genom barnen och deras ögon smittar lite på en själv också!
Skicka en kommentar