K skriver fint om hur det är att lägga sina barn och även om att iaktta dem – och sig själv – medan de växer.
För mig hugger det alltid till lite grann när jag inser att våra pojkar växer. Idag fick Fille, 4,5 år, för sig att han skulle klämma ned sig i Franks lilla badbalja när Frank redan satt där. Nåja, jag tvålade först in Franks lilla runda kropp och fortsatte sedan med Fille – och hajade till när jag plötsligt insåg att den tidigare ganska späda överkroppen blivit större och ganska muskulös. Han håller på att bli en sådan där kille som klättrar i träd, som hoppar från stora stenar, som kryper och tumlar runt och kastar sig fram som om han ägde hela världen.
Även om det kan kännas lite skrämmande att han vill ha och gör allt för att ta sig den friheten, känns det också helt fantastiskt. Han lever sitt eget liv, upptäcker världen på sitt sätt, gör fel, gör rätt och lär sig hela tiden. Han är med och skapar sina framtida barndomsminnen.
Samtidigt vet vi att han fortfarande alltid hittar tillbaka till oss i slutändan – att världen ibland blir lite för läskig och andra barn lite för dumma. Att finnas där och krama honom när han är ledsen är något som jag hoppas få fortsätta göra länge, länge.
4 kommentarer:
Åh, och jag blir alldeles varm i hjärtat och rörd när jag läser om dina fina. Det är så overkligt att de ska bli större. Jag kan bara inte fatta det. Men det händer ju för varje sekund. Läskigt och fantastiskt på en och samma gång. Kram!
Tack! Ja jag kan inte heller förstå att Frank kommer att bli lika stor som Fille är nu, och att Fille kommer att bli ännu större ... man får i alla fall se till att njuta av dem i varje ålder.
Så länge man finns där för sina barn så spelar det nog ingen roll hur gamla de blir, jag går ju fortfarande hem när jag är ledsen och jag är 24... Eftersom jag vet att jag får vara precis hur jag vill där och eftersom jag inte blir dömd.
kram!
Ja eller hur, det är det allra viktigaste. Att alltid finnas där, no matter what.
Skicka en kommentar