Afternoon tea, igen

I söndags var jag bjuden hem till fina Jenni på afternoon tea, enligt den årliga traditionen. Som vanligt var allt vansinnigt gott.

Starkt

Jag kände redan till det som Annas fina familj gått igenom under de senaste månaderna, men när jag såg DN-fotografen Robert Henrikssons otroligt starka bilder högg det till något oerhört och tårarna flödade.

Läs reportaget om modiga lilla Ellen här. Det är hon, hennes familj och fotografen (som även skrivit texten) väl värda.

Brottar-Fille

Fille har nyligen börjat med brottning, närmare bestämt brasiliansk jiujitsu (nej, inte capoeira). Vi tyckte att någon form av kampsport skulle vara bra för honom eftersom det bygger på kroppskontroll, självdisciplin och respekt för andra samtidigt som det blir alltmer tydligt att han behöver någon form av riktigt fysisk aktivitet.

Just denna variant saknar dessutom offensiva moment som sparkar eller slag, och allt utspelar sig på mjuka golvmattor. Lektionerna för de minsta är väldigt lekbaserade, där kullerbyttor och olika typer av kull varvas med enklare brottningsövningar.

Igår var det hans tredje gång och då fick han ha på sig sin alldeles nya dräkt. Frank ville såklart också prova den.

Lite skrynklig men tuff ändå.

Jag vill också ha.

Lite plåsterrester och matfläckar i ansiktet gör bara att man ser ännu tuffare ut. Typ.

Tre stygn

Jodå, jag finns kvar. Men det har varit väldigt mycket nu och det kommer inte att vara många lugna stunder i vår, vilket nog kommer att märkas här. Förutom att fotoutbildningen går in i en intensiv fas har jag börjat få ett och annat fotojobb samtidigt som jag inte lider brist på vanliga copyuppdrag.

Helgen bjöd dock en påminnelse om vad som är viktigast i livet, när Frank snubblade och slog pannan mot träkanten på vår säng. Jacket var riktigt otäckt och det var blod överallt. Inom några minuter satt han och jag i en ambulans på väg till Astrid Lindgrens Barnsjukhus och tre timmar senare var han hopsydd med tre stygn. Han var en riktig liten kämpe – duktig och modig, även om det inte var roligt att bli sydd.

Fille visade sina mest empatiska sidor hittills (efter att ha varit fullständigt hysterisk när han såg allt blod) och kramade Frank ordentligt det första han gjorde på morgonen. Sedan sa han att han tyckte att "Frank ska få allt han vill ha idag" och insisterade på att jag skulle hälla upp mjölk till Frank först, att Frank skulle få äggröra först och så vidare.

Väl på dagis blev det mycket skryt om lillebrors olycka, ambulansen och de tre stygnen. Frank, helt opåverkad av föregående kvälls trauma, var glad som en lärka och skröt han med. När jag skulle vinka hejdå höll mitt hjärta på att gå sönder av kärlek, lättnad och tacksamhet.

I väntan på att bli sydd - lite lugnande gjorde susen

Tre stygn och en Piggelin rikare

Helt slut

Nästa morgon