söndag, augusti 07, 2011

Vikten av att gilla olika

Idag råkade jag brusa upp något i en diskussion som rörde våra pojkar och det här med att de tycker att det är roligt med nagellack. Den jag pratade med tyckte att de kanske borde sluta med det när de börjar skolan, eftersom det finns en risk för att de blir retade. Det var av ren omtanke, vilket jag uppskattar, men jag blev ändå upprörd. Jag vet att personen i fråga läser min blogg så jag ville utveckla hur jag tänker.

För mig är detta en hjärtefråga. Inte att mina pojkar ska bära nagellack, utan att de ska göra det om de nu vill det. Att de – och alla andra barn – ska få klä sig som de vill, och leka vad de vill, och spela fotboll och dansa balett för att de vill det, oavsett om de är tjejer eller killar.

Självklart är jag medveten om att det finns elaka barn som retar andra. Och självklart vill jag inte att mina barn ska bli retade. Men jag vägrar lära dem att man ska vara på ett visst sätt för att passa in. Eller, för den delen, att det är viktigt att passa in.

Jag har själv varit retad under nästan hela min skoltid. Om det är något jag har lärt mig av det så är det att en mobbare letar upp precis vilken anledning som helst att reta någon. Om det inte är nagellack så är det rött hår, eller sättet att prata, eller glasögon, eller att man är duktig på matte, eller dålig på fotboll, eller att man har jeansmärket som var coolt förra veckan men inte just idag. För just idag har de lust att mobba någon.

Det spelar ingen roll hur mycket man passar in i idealmallen – de där mobbarjävlarna sniffar sig till ens osäkerhet och hugger till precis när det passar dem. Det finns ingen logik i mobbning. Det enda sättet att klara sig är att vara trygg i sig själv. Att veta att det inte är viktigt att vara omtyckt av precis alla. Att det räcker med att ha några riktiga vänner som gillar en precis som man är.

Jag tror att det bästa sättet att motverka fördomar är att se till att inte bidra till dem på något sätt. Att lära barn att alla är olika och att det är helt okej. Vad tror ni?

13 kommentarer:

Ingrid + Olle sa...

Ja! Hurra! Helt rätt!

Per Edman sa...

Jag vet att du har rätt.

Elsa sa...

Om jag får barn vill jag också göra precis så. Jag fick gå i hatt till skolan och det kommer de också att få göra. =)

Alison sa...

Ingrid/Olle + Per: Skönt.

Elsa: Eller hur!

k sa...

Du har helt rätt! Strålande bra inlägg som jag länkar till i kväll om det går bra.

Alison sa...

Tack k! Klart du får länka.

Liv-Jenny sa...

Kunde inte hålla med dig mer. Man ska aldrig anpassa sig bara för att! Samma erfarenhet. Kram!

Ingrid EM sa...

Så himla klokt sagt. Och sant. Mobbaren hittar alltid en anledning att mobba. I småstadsskolan var jag det dumma tjocka barnet som inte kunde ta lyra. När vi flyttat till Stockholm var jag det dumma barnet från landet. :)

All is pretty sa...

Du har helt klart rätt! Ett väldigt bra och tänkvärt inlägg som fick mig att tänka mycket på hur jag nog omedvetet styr barnen att gilla det jag gillar. De kommer ju alltid att påverkas av mig och mannen på olika sätt men du fick mig med ditt inlägg att tänka på att ibland ta ett steg tillbaka och se vad de själva vill istället och inte vara så sträng vid val av kläder (förutom att gå i t-shirt när det är minusgrader ute, där går väl gränsen kanske...) och inte bry sig så mycket om andra generellt.

Tack för kloka ord och ett fint inlägg!

Alison sa...

L-J och Ingrid: Tack!

Ingela: Visst känner jag att vi styr våra barn. Helt genusneutrala är vi inte, särskilt inte på leksaksfronten (det är mycket bilar och StarWarsgubbar, mest för att de själva vill ha det). Men vi har aldrig sagt nej till glitter, rosa eller smycken. Det är väl mest det det handlar om – att låta bli att säga "nej, det där är för tjejer".

ninni sa...

Du har helt rätt. Jag blev mobbad i första klass för att jag var så kort. Så började en ny flicka i vår klass i tvåan - kortare än jag! Min glädje blev kortvarig, naturligtvis hittade mina plågoandar genast något annat att reta mig för.

annika sa...

Hej. Hirrade hit via k. Och jag vill verkligen skriva under på det du uttrycker. Om vi av rädsla för att någon ska bli retad, begränsar något, vad det än är, kläder, nagellack whatever så deltar vi på något sätt i en förminskning. Utan att mena något illa förstås. Vi får allt bli lite modigare och peppa våra barn. Och om vi blev mobbade i skolan, finns det inget som säger att våra barn ska bli det. Och mobbaren, utgår ju från sig själv, oftast en liten människa inuti som kan sniffa sig till känsligare människor och sedan fokusera på vad som helst.

Alison sa...

Precis så Annika! Och Ingrid, jag kan inte tänka mig dig som mobboffer. Vet ingen som skulle mucka gräl med dig nuförtiden ...