Av alla veckor som vi hade kunnat åka till Gotland valde vi vecka 29 – det vill säga Stockholmsveckan, då hela Stureplan flyttar till Visby. Till och med dörrvakterna hänger med. Har aldrig riktigt förstått konceptet, men vi ser nog till att hålla oss borta, i alla fall kvällstid. Tack och lov bor vi några mil norrut, inte långt ifrån Fårösund.
Via Bloggkommentatorerna har jag dock förstått att stenugnsbageriet mitt emot huset som vi hyr är the place to be. Brödnörden Martin gör just nu någon sorts praktik där, och Alex Schulman snyltar på deras bredband i väntan på att bebisen ska poppa ut. Det verkar som att vi till och med blir grannar med honom och hans tjej. Undrar hur vi ska bära oss åt för att få hyra deras nyrenoverade lada nästa år?
tisdag, juni 30, 2009
måndag, juni 29, 2009
Badpojkar
Imorse blev det äntligen badpremiär för mig och Fille. Han tyckte att det var lagom kul att bada – helst inte mer än upp till knäna – så det blev mycket mysande på vår strandfilt.På kvällen var det dags för ännu en premiär, denna gång för vår uppblåsbara minipool som vi ställde på innergårdens gräsmatta. Fille var mer intresserad av att leka med grannpojkarna men Frank plaskade glatt på i säkert en halvtimme innan han ville upp.
söndag, juni 28, 2009
Om det bara vore så enkelt
– Mamma, vad är det där?
– En daggmask. Fast den är nog död. Titta, den är alldeles stel och torr.
– Nej den är inte död.
– Jo, tyvärr, den är det.
(funderar en stund)
– Men du mamma, om man häller lite lev-pulver på den, då lever den igen.
–Tja, kanske det.
– En daggmask. Fast den är nog död. Titta, den är alldeles stel och torr.
– Nej den är inte död.
– Jo, tyvärr, den är det.
(funderar en stund)
– Men du mamma, om man häller lite lev-pulver på den, då lever den igen.
–Tja, kanske det.
fredag, juni 26, 2009
Vardagslyx x 5
1) nymålade naglar
2) ... med ett av de fyra härligt knalliga Essie-lacken som bästa lillasyrran fixat till mig - Shorty Pants (gult), Flirty Fuchsia (rosa), Mini Shorts (orange) och Perky Purple (lila)
3) chokladlakritskolastång
4) alldeles ny pocket (Människohamn av John Ajvide Lindqvist)
5) nya Allure
tisdag, juni 23, 2009
Lagom gott
Ingen som känner mig (och särskilt inte mina Facebook-vänner) har lyckats undgå min fäbless för Chokladfabrikens lakritskola. Det som hindrar mig från att proppa i mig minst en stång om dagen är faktiskt inte kalorierna utan snarare 1) priset (35 kr), 2) tillgängligheten (raka motsatsen till 7-Eleven) och 3) ... ja, det var väl det.
När jag hittade Marabou Chok-a-licious Lakrits på vår kvarters-Ica tändes en liten förhoppning – eller snarare rädsla – inför att ha hittat en potentiell chokladlakritskonkurrent. Till en bråkdel av priset, dessutom. Jag såg framför mig hur jag – inte särskilt sakta och mycket säkert – svällde upp till en stor, mjuk Barbalakrits. Men för 6,90 måste man faktiskt prova.
En sak kan klargöras direkt: Chok-a-licious Lakrits spelar inte i samma division som lakritskolastången. De ägnar sig inte ens åt samma sport. Men för den som gillar både mjölkchoklad och lakrits och som helt enkelt känner för lite slisk är Chok-a-licious en rätt angenäm smakupplevelse. Jag kommer säkert att köpa den igen, men är något lättad över att den inte alls väcker samma knarksug som stången.
PS. Varför, varför, varför har Marabou ingen egen hemsida? Kraft Foods sida (där man i stället hamnar) är nog det fulaste och definitivt det absolut aptråkigaste jag någonsin stött på i webbväg. Vilket drömuppdrag att få göra www.marabou.se. Jag dreglar lakritschoklad bara av att tänka tanken.
När jag hittade Marabou Chok-a-licious Lakrits på vår kvarters-Ica tändes en liten förhoppning – eller snarare rädsla – inför att ha hittat en potentiell chokladlakritskonkurrent. Till en bråkdel av priset, dessutom. Jag såg framför mig hur jag – inte särskilt sakta och mycket säkert – svällde upp till en stor, mjuk Barbalakrits. Men för 6,90 måste man faktiskt prova.
En sak kan klargöras direkt: Chok-a-licious Lakrits spelar inte i samma division som lakritskolastången. De ägnar sig inte ens åt samma sport. Men för den som gillar både mjölkchoklad och lakrits och som helt enkelt känner för lite slisk är Chok-a-licious en rätt angenäm smakupplevelse. Jag kommer säkert att köpa den igen, men är något lättad över att den inte alls väcker samma knarksug som stången.
PS. Varför, varför, varför har Marabou ingen egen hemsida? Kraft Foods sida (där man i stället hamnar) är nog det fulaste och definitivt det absolut aptråkigaste jag någonsin stött på i webbväg. Vilket drömuppdrag att få göra www.marabou.se. Jag dreglar lakritschoklad bara av att tänka tanken.
fredag, juni 19, 2009
Soft midsommar
Matjestallrik med inspiration från Oaxens gästspel hos TV4 Nyhetsmorgon. Smält smör gjorde rätten magiskt god.
Öl.
Sommarknodd med sommarknöl.måndag, juni 15, 2009
Nyklippt
Ungefär samma friss, ungefär samma nöjdhetsfaktor, det vill säga skyhög. Bengt, du är bäst.
söndag, juni 14, 2009
Ett år senare
Denna berättelse utlovades för länge sedan men jag lät mig inspireras av Mamavaganza och bjuder på den nu i stället.
För exakt ett år sedan stod jag och parerade värkar i vardagsrummet efter att ha laddat med kolhydrater (köttbullar och makaroner) och dubbelkollat BB-väskan. Lite på skämt sa vi att jag skulle försöka knipa tills EM-matchen mellan Sverige och Spanien var slut. Det fixade jag, men strax därpå började värkarna bli väl jobbiga och vi åkte in till BB Stockholm.
Barnmorskan och hennes undersköterska tog emot och visade sig vara alldeles underbara båda två. De hade läst min förlossningsplan och visste hur rädd jag var för en repris på min första förlossning, då jag efter flera timmars obeskrivlig, oavbruten smärta och fullständig panik till slut blev akutsnittad. (För att vara rättvis mot personalen måste jag förtydliga att det var bebisens hälsa som var i fokus just då, eftersom han inte mådde bra därinne. Och ingen, allra minst jag själv, förstod att lustgasen bara ökade min ångest i stället för att ta bort den – så jag sög i mig mer och mer, vilket gjorde att situationen bara blev värre och värre.)
Nåväl. Efter någon timmes profylaxandning kände jag att det började göra lite väl ont och jag bad om epidural. Denna gång var det ingen som ifrågasatte mig. Narkosläkaren hämtades och var precis på väg att sätta in nålen i min rygg när han fick höra att jag varit inne för misstänkt havandeskapsförgiftning dagen innan. Han förklarade att han var tvungen att ta blodprov innan han kunde fortsätta, annars fanns en risk för inre blödningar. "Provresultaten kommer om en halvtimme", sa barnmorskan. Hon kunde lika gärna ha sagt "om tio år", men det var bara att bita ihop och fortsätta profylaxandas så länge (lustgas: se ovan, akupunktur: inte min grej, sterila kvaddlar: glöm!).
Och det var då som det hela blev en sådan overklig och fantastisk upplevelse. Jag försvann in i min egen kropp och överlämnade mig själv helt åt värkarna. Vågor av smärta sköljde över mig men till skillnad från första gången jag försökte föda barn, kämpade jag inte emot, utan lät dem göra precis vad de ville. Och däremellan slappnade jag av totalt – inte en spänd muskel någonstans, bara en helt lealös, slapp kropp i min mans trygga famn, i fullständig vila, väntande på nästa våg.
Jag minns just de där vilostunderna som bäst: radion på lagom låg volym, den dämpade belysningen, barnmorskans lugn, Carls starka armar. Det fanns ingen tid, bara himlen utanför som långsamt ljusnade, och min kropp som väntade, väntade. Och värkarna, som inte längre var min fiende, utan förde mig allt närmare målet.
Efter en riktigt lång stunds vila, då jag nästan lyckades slumra till, kom en helt annan sorts värk och tryckte på med en alldeles ursinnig kraft. Det tog ett tag för mig att verkligen förstå att jag kommit till utdrivningsfasen, att jag klarat av alla 10 cm helt på egen hand och att det här var slutspurten. Och först då vågade jag tro att jag skulle klara av att föda fram ett barn, för första och kanske enda gången i mitt liv.
Några minuter senare låg han där på min mage. All smärta var borta, det enda som fanns var han. Naken, slipprig, blodig – och alldeles perfekt:
Och imorgon fyller han ett år. Grattis på födelsedagen Frank!
För exakt ett år sedan stod jag och parerade värkar i vardagsrummet efter att ha laddat med kolhydrater (köttbullar och makaroner) och dubbelkollat BB-väskan. Lite på skämt sa vi att jag skulle försöka knipa tills EM-matchen mellan Sverige och Spanien var slut. Det fixade jag, men strax därpå började värkarna bli väl jobbiga och vi åkte in till BB Stockholm.
Barnmorskan och hennes undersköterska tog emot och visade sig vara alldeles underbara båda två. De hade läst min förlossningsplan och visste hur rädd jag var för en repris på min första förlossning, då jag efter flera timmars obeskrivlig, oavbruten smärta och fullständig panik till slut blev akutsnittad. (För att vara rättvis mot personalen måste jag förtydliga att det var bebisens hälsa som var i fokus just då, eftersom han inte mådde bra därinne. Och ingen, allra minst jag själv, förstod att lustgasen bara ökade min ångest i stället för att ta bort den – så jag sög i mig mer och mer, vilket gjorde att situationen bara blev värre och värre.)
Nåväl. Efter någon timmes profylaxandning kände jag att det började göra lite väl ont och jag bad om epidural. Denna gång var det ingen som ifrågasatte mig. Narkosläkaren hämtades och var precis på väg att sätta in nålen i min rygg när han fick höra att jag varit inne för misstänkt havandeskapsförgiftning dagen innan. Han förklarade att han var tvungen att ta blodprov innan han kunde fortsätta, annars fanns en risk för inre blödningar. "Provresultaten kommer om en halvtimme", sa barnmorskan. Hon kunde lika gärna ha sagt "om tio år", men det var bara att bita ihop och fortsätta profylaxandas så länge (lustgas: se ovan, akupunktur: inte min grej, sterila kvaddlar: glöm!).
Och det var då som det hela blev en sådan overklig och fantastisk upplevelse. Jag försvann in i min egen kropp och överlämnade mig själv helt åt värkarna. Vågor av smärta sköljde över mig men till skillnad från första gången jag försökte föda barn, kämpade jag inte emot, utan lät dem göra precis vad de ville. Och däremellan slappnade jag av totalt – inte en spänd muskel någonstans, bara en helt lealös, slapp kropp i min mans trygga famn, i fullständig vila, väntande på nästa våg.
Jag minns just de där vilostunderna som bäst: radion på lagom låg volym, den dämpade belysningen, barnmorskans lugn, Carls starka armar. Det fanns ingen tid, bara himlen utanför som långsamt ljusnade, och min kropp som väntade, väntade. Och värkarna, som inte längre var min fiende, utan förde mig allt närmare målet.
Efter en riktigt lång stunds vila, då jag nästan lyckades slumra till, kom en helt annan sorts värk och tryckte på med en alldeles ursinnig kraft. Det tog ett tag för mig att verkligen förstå att jag kommit till utdrivningsfasen, att jag klarat av alla 10 cm helt på egen hand och att det här var slutspurten. Och först då vågade jag tro att jag skulle klara av att föda fram ett barn, för första och kanske enda gången i mitt liv.
Några minuter senare låg han där på min mage. All smärta var borta, det enda som fanns var han. Naken, slipprig, blodig – och alldeles perfekt:
Och imorgon fyller han ett år. Grattis på födelsedagen Frank!
torsdag, juni 11, 2009
onsdag, juni 10, 2009
Barcelona shopping
I lördags landade jag och kollegorna i Barcelona. Efter en god lunch på La Crema Canela shoppade vi loss. Förutom ett par basgrejer från Zara och presenter till pojkarna därhemma blev det en randig topp från Desigual, en sommarklänning och en tunika – tre välbehövliga färgklickar i min annars lite väl neutrala garderob.
Passade även på att kolla in Zara Home, som ju inte finns här hemma, och kunde inte låta bli dessa fina korgar som jag tänkte skulle liva upp vårt badrum.
Söndagen gick åt till sightseeing och inspiration. Bilder kommer så snart jag har gått igenom dem – det blev nästa femhundra totalt. Och ja, det blev en hel del Gaudí.
Passade även på att kolla in Zara Home, som ju inte finns här hemma, och kunde inte låta bli dessa fina korgar som jag tänkte skulle liva upp vårt badrum.
Söndagen gick åt till sightseeing och inspiration. Bilder kommer så snart jag har gått igenom dem – det blev nästa femhundra totalt. Och ja, det blev en hel del Gaudí.
fredag, juni 05, 2009
Trubadur
Fille spelar en flamländsk barnvisa som både han och Frank fått lära sig av min mamma.
Ska försöka få till en film med handrörelserna, som Frank bemästrade på ett nafs. Men först – Barcelona!
Ska försöka få till en film med handrörelserna, som Frank bemästrade på ett nafs. Men först – Barcelona!
torsdag, juni 04, 2009
BrunchGirl goes Barcelona
På lördag åker jag till Barcelona på en så kallad inspirationsresa tillsammans med tre kollegor. Otroligt roligt!
Vi ska vara där i två nätter, vilket dock i praktiken innebär att vi har en och en halv dag på oss att shoppa och sightseea. Jag blir glad bara jag får se La Sagrada Familia, lite schysst modern arkitektur, Sephora och designbutiken Vinçon. Och så skulle det inte skada med ett par glas cava och några skivor pata negra.
Måste kolla vad surftaxan går på, vore kul att mobilblogga därifrån.
Vi ska vara där i två nätter, vilket dock i praktiken innebär att vi har en och en halv dag på oss att shoppa och sightseea. Jag blir glad bara jag får se La Sagrada Familia, lite schysst modern arkitektur, Sephora och designbutiken Vinçon. Och så skulle det inte skada med ett par glas cava och några skivor pata negra.
Måste kolla vad surftaxan går på, vore kul att mobilblogga därifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)