Ett år senare

Denna berättelse utlovades för länge sedan men jag lät mig inspireras av Mamavaganza och bjuder på den nu i stället.

För exakt ett år sedan stod jag och parerade värkar i vardagsrummet efter att ha laddat med kolhydrater (köttbullar och makaroner) och dubbelkollat BB-väskan. Lite på skämt sa vi att jag skulle försöka knipa tills EM-matchen mellan Sverige och Spanien var slut. Det fixade jag, men strax därpå började värkarna bli väl jobbiga och vi åkte in till BB Stockholm.

Barnmorskan och hennes undersköterska tog emot och visade sig vara alldeles underbara båda två. De hade läst min förlossningsplan och visste hur rädd jag var för en repris på min första förlossning, då jag efter flera timmars obeskrivlig, oavbruten smärta och fullständig panik till slut blev akutsnittad. (För att vara rättvis mot personalen måste jag förtydliga att det var bebisens hälsa som var i fokus just då, eftersom han inte mådde bra därinne. Och ingen, allra minst jag själv, förstod att lustgasen bara ökade min ångest i stället för att ta bort den – så jag sög i mig mer och mer, vilket gjorde att situationen bara blev värre och värre.)

Nåväl. Efter någon timmes profylaxandning kände jag att det började göra lite väl ont och jag bad om epidural. Denna gång var det ingen som ifrågasatte mig. Narkosläkaren hämtades och var precis på väg att sätta in nålen i min rygg när han fick höra att jag varit inne för misstänkt havandeskapsförgiftning dagen innan. Han förklarade att han var tvungen att ta blodprov innan han kunde fortsätta, annars fanns en risk för inre blödningar. "Provresultaten kommer om en halvtimme", sa barnmorskan. Hon kunde lika gärna ha sagt "om tio år", men det var bara att bita ihop och fortsätta profylaxandas så länge (lustgas: se ovan, akupunktur: inte min grej, sterila kvaddlar: glöm!).

Och det var då som det hela blev en sådan overklig och fantastisk upplevelse. Jag försvann in i min egen kropp och överlämnade mig själv helt åt värkarna. Vågor av smärta sköljde över mig men till skillnad från första gången jag försökte föda barn, kämpade jag inte emot, utan lät dem göra precis vad de ville. Och däremellan slappnade jag av totalt – inte en spänd muskel någonstans, bara en helt lealös, slapp kropp i min mans trygga famn, i fullständig vila, väntande på nästa våg.

Jag minns just de där vilostunderna som bäst: radion på lagom låg volym, den dämpade belysningen, barnmorskans lugn, Carls starka armar. Det fanns ingen tid, bara himlen utanför som långsamt ljusnade, och min kropp som väntade, väntade. Och värkarna, som inte längre var min fiende, utan förde mig allt närmare målet.

Efter en riktigt lång stunds vila, då jag nästan lyckades slumra till, kom en helt annan sorts värk och tryckte på med en alldeles ursinnig kraft. Det tog ett tag för mig att verkligen förstå att jag kommit till utdrivningsfasen, att jag klarat av alla 10 cm helt på egen hand och att det här var slutspurten. Och först då vågade jag tro att jag skulle klara av att föda fram ett barn, för första och kanske enda gången i mitt liv.

Några minuter senare låg han där på min mage. All smärta var borta, det enda som fanns var han. Naken, slipprig, blodig – och alldeles perfekt:


Och imorgon fyller han ett år. Grattis på födelsedagen Frank!