Vi håller andan

... och nu syftar jag faktiskt inte på valresultatet, utan på den kommande natten. Fram till nu har Frank (två år och ett par månader) krävt minst en vällingflaska per natt – utöver de flaskor han får till kvällssagan och på morgonen. När det har varit som värst har han klämt fyra flaskor mellan kl 20 och kl 06. Det är en liter välling.

Det säger sig självt är det inte är bra, vare sig sömn- eller aptitmässigt. Eller för tandhälsan. Och det är inte som att vi inte har försökt att få honom att sluta med nattvällingen. Men att hantera en högljudd och mycket envis tvååring när hans storebror försöker sova en meter bort är inte det enklaste, speciellt när man själv är trött, trött, trött. Då blir det plötsligt mycket enklare att tänka "jaja det växer bort, det viktigaste är att vi alla får sova" och gå och fixa en flaska.

Igår bestämde vi oss för att inte köpa ett nytt vällingpaket, utan att sluta. Tvärstopp. Cold turkey. Inför kvällssagan visade jag Frank att vällingen var slut. "Du är stor nu, du behöver ingen välling. Precis som Fille, han är också för stor för välling." Sedan förberedde jag mig på bråk.

Bråket uteblev. Ingenting vid läggning (förutom det vanliga "jag vill komma uuuuupp"). Ingenting på hela natten, förutom några enstaka pip. Frank vaknade 06.45, glad och gosig. Jag kände på hans panna. Alldeles sval. Jag och C tittade förundrat på varandra.

För första gången på länge åt Frank en ordentlig frukost: tre amerikanska äppelpannkakor.

Men jag låter mig inte luras. Det var för bra för att vara sant. Och därför är jag beredd på en riktig mardrömsnatt nu.