Alltså, det som har hänt i Norge. Så fruktansvärt, obeskrivligt hemskt. Det finns verkligen inga ord, så det här blir ett ganska tafatt inlägg.
I dag satt jag på Caffè Nero med C och åt bakisbrunch. Bakis eftersom vi varit på ett alldeles underbart roligt bröllop. Dansfötterna ömmade och hjärtat var fortfarande alldeles varmt efter den magnifika dosen kärlek vi just varit med om att fira. Och så öppnade jag tidningen.
Jag visste såklart vad som hänt, men att se bilderna och läsa vittnesmålen – det var då det sjönk in, det som kändes så overkligt igår. Så mycket död, och skräck, och sorg. Så oändligt mycket sorg. Och absolut inget som man själv kunde göra för att minska den sorgen, eller spola tillbaka tiden. Inget.
Men trösten: att det fortfarande finns så mycket kärlek i världen. För det gör det ju, trots allt. Tänk bara om kärleken alltid kunde finnas där den behövs som mest.
2 kommentarer:
Jens Stoltenberg citerade ju någon av de överlevande som hade sagt: "Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!". Det känns som en så oerhört hoppfull inställning och samtidigt den enda konstruktiva. Då är det ändå väldigt lätt att tänka hur mycket desperation, ilska och hämndbegär som också tävlar om plats i allas våra hjärtan.
Men visst är det svårt det där med orden och kanske är det precis som det ska vara. Det mest fasansfulla ska nog vara obeskrivligt.
Trevligt att du är tillbaka! Du har varit saknas!
Kärleken känns verkligen större än någonsin i Norge just nu! Mitt i all sorg, ilska och ordlöshet står den starka kärleken fram. Det är inte bara tomma ord från landets ledare utan det är så det känns på gatorna. Tack och lov för det!
Skicka en kommentar