Hur kan en liten treåring provocera så mycket?
Både jag och C har en del jobb nu och turas om att ta hand om killarna. Inte helt idealiskt ur semestersynpunkt, men nödvändigt. Frank testar alla gränser som finns just nu och blir fullständigt galen när han inte får som han vill. Till och med storebror blir ledsen när Frank skriker och slåss och säger nej jag vill inte, hela hela tiden. Och när jag inte brottas med ilska och frustration, tampas jag i stället med dåligt samvete över att tycka att det ska bli väldigt skönt med dagis nästa vecka. Och över allt som vi egentligen skulle ha hittat på med barnen om vi hade haft möjlighet att dela på oss.
Idag får de vara hos sin mormor. Jag har lyckats göra klart en del jobb i förväg för att kunna unna mig några timmars efterlängtad egentid.
Hoppas även kunna ta en ledig dag med bara Fille nästa vecka. Han har blivit så stor och duktig och kunskapstörstande och rolig. Jag får trösta mig med att han en gång i tiden också haft sina rejäla trotsfaser, och att jag faktiskt lyckades överleva dem.
6 kommentarer:
Jag förstår dina känslor fullständigt. Just nu är R inne i en bra-fas, men när han är inne i sina mindre-bra-faser med gnäll/vrede/retsamhet/trots är han så frustrerande och provocerande att jag tror att jag ska tappa all besinning. Likadant är det tyvärr med lillasyster... Som just nu är inne i en nästan-ok-fas. Fast på hemvägen idag kände jag för att lämna henne i sulkyn i en buske så som hon gnällde och vrålade. Tur att det finns fler, säger jag, även fast jag verkligen inte önskar er plågorna. Kram!
Ja, framförallt vill man känna att det inte är något fel. Därför är det skönt att veta att man inte är ensam. Vi får hoppas att dagisrutinerna gör Frankens humör lite mer stabil igen.
Hoppas lillasyster blir little miss sunshine igen snart!
Vi är också mitt uppe idet. Och vår treåring är så sorglös på något vis. Igår gjorde hon ett tjuvnyp på bebisen och det slutade med att jag ställde in kvällens utflykt som hon sett fram emot. Men det bekom henne inte alls, så det kändes som om det var mer jag som blev bestraffad till slut. Hon är en liten pest emellanåt, men en dagisfröken kommenterade trotsåldern som att 'de kan inte rå fördet', och på något sätt så hjälper det lite när jag tänker på det.
Tjuvnyp känner jag väl igen! Det hör till. Man måste liksom känna att man har övertaget över den där lilla ungen som skriker och tar plats. Men vår Fille har gått från en tjuvnypande storebror till en som läser sagor för sin lillebror för att få honom att bli på bättre humör. Det finns hopp!
hear, hear!
/Helena SP
Håller med om att det är skönt att höra om fler trotsande ungar för ibland undrar jag om det är något fel på sonen (eller mig och mannen) när trotset är som värst...och då hjälper det lite att höra att andra går igenom samma saker. Jag bävar redan för hur det blir när lillasyster, nu 15 månader, kommer i trotsåldern. Hon har redan nu dubbelt så mycket humör och temperament än storebror...huvva ;)
Skicka en kommentar