Tatueringar har länge fascinerat mig, ända sedan jag som artonåring lät göra en liten sol på sidan av mitt vänstra bröst. Den udda placeringen berodde helt enkelt på att jag tänkte att det skulle vara det lättaste stället att dölja för mamma. (Vilken rebell!) Och jag lyckades; hon fick inte reda på det förrän jag var ungefär 30 år, och eftersom min lillasyster redan chockat familjen med en ordentlig tatuering på ryggen var min en liten struntsak i jämförelse.
Jag har alltid vetat att jag skulle skaffa en till, men det har tagit sin tid att komma fram till ett motiv som kändes vackert, tidlöst, unikt och personligt. Till slut bestämde jag mig för en koltrast, som en påminnelse om hopp och skönhet i det mörka och tråkiga. Jag ville också ha någon form av blomma, och det blev pioner.
I fredags var det dags. Klara på
Swahili Bob's tog emot mig och visade skissen hon gjort kvällen innan, utifrån ett utförligt mail med många bifogade bildfiler. Jag tyckte att hon verkligen hade förstått vad jag var ute efter och kände mig helt trygg när jag lade mig på britsen. Fyra obeskrivligt jobbiga timmar senare var jag kallsvettig, huttrig och alldeles, alldeles utmattad – och tatueringen var äntligen färdig.
Läkningsprocessen har hittills gått bra. Och även i huvudet har det pågått en viktig process. På tunnelbanan hem, trött och lätt illamående, drabbades jag av en kort ångestattack. Vad i helvete hade jag gjort? Men väl hemma behövdes bara en snabb titt för att jag skulle känna mig helt lugn. Tatueringen var fin, och den var jag. Och jag insåg då att jag inte ville att den skulle vara hemlig.
Jag förväntar mig absolut inte att alla ska tycka om den, även om det har varit roligt att få så många komplimanger via Facebook, där jag efter mycket velande la upp ett par bilder. Det som är viktigt är att
jag tycker om den. Och det gör jag. Jag älskar den.
Hela tatueringen
Närbild – titta på näbben! Ögat! De små fjädrarna vid benen!
Och så här sitter den. Går att dölja men går även att visa upp, i alla fall till viss del.
Fick boken Ormar och piercing av en väninna som tyckte att den passade mig – ett svart relationsdrama som utspelar sig i japansk alternativkulturell miljö. Intensiv och intressant läsning, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Däremot är själva boken, med sin japanska bindning, himla fin. Som ett litet smycke i bokhyllan.
Fyra hopvikta lappar, med varsitt namn på, ned i skålen.
På med en tidning och shake, shake, shake.
Nu mina vänner är det mycket spännande.
Vem kan det vara? *trumvirvel*
Tadaaaa! Stort grattis!
Hela tatueringen
Närbild – titta på näbben! Ögat! De små fjädrarna vid benen!
Och så här sitter den. Går att dölja men går även att visa upp, i alla fall till viss del.
(klicka gärna på bilden för en större version)
