Mitt 00-tal

Det verkar vara så gott som obligatoriskt att blogga upp en sammanfattning av sitt 00-tal. På bussen hem idag insåg jag att det finns en gemensam nämnare för nästan allt som har varit av betydelse för mig under det senaste decenniet: internet.

Det är via internet, och i synnerhet det numera avsomnade nätverket Shortcut, som jag träffat ett stort antal helt fantastiska vänner som jag förmodligen aldrig hade stött på annars. Jag har fått jobb, frilansuppdrag, inspiration och uppmuntran i knepiga situationer. Jag träffade min älskade make på självaste Spraydate, vilket i förlängningen innebär att våra två fina pojkar inte hade funnits utan internet (även de kom till på det gamla hederliga analoga sättet). Och det är tack vare internet som jag har lyckats hålla igång mitt sociala liv trots den så kallade tvåbarnstunneln.

Andra mer eller mindre viktiga milstolpar:

Jag har ätit nudlar i Tokyo, töltat på Island och provat vin i Kapstaden.
Jag har blivit ateist.
Jag har inte bara startat eget utan även lyckats bra som frilans.
Jag har bott i Vasastan, Råsunda, Kungsholmen, Lilla Essingen, Mariaberget och Sibirien.
Jag har börjat blogga.
Jag har upplevt en hemsk och en fantastisk förlossning.
Jag har upptäckt hur otroligt svårt, frustrerande och utmattande det är att vara mamma – men också hur obeskrivligt underbart.
Jag har insett vilken otroligt bra mamma jag själv har.
Jag vet numera allt om sömnbrist och vad den kan göra med ens mentala hälsa.
Jag har klarat mig undan svårare sjukdomar, bortsett från en akut livmoderinfektion efter Filles ankomst samt två lindriga förlossningsdepressioner. Det som inte dödar härdar.
Jag har ägt en iMac, en iBook, en MacBook och en MacBook Pro samt två iPods och en iPhone.
Jag har gjort tre misslyckade uppkörningsförsök och tagit körlektioner för en summa som motsvarar en bättre bröllopsresa.
Jag har lärt mig dricka kaffe.
Jag har lyckats göra chokladsufflé.
Jag har börjat fotografera.
Jag har skaffat en fet tatuering.
Jag har upptäckt Chokladfabrikens chokladlakritskola med flingsalt.
Jag har lärt mig vikten av att kunna säga ifrån och tacka nej.
Jag har ätit galet god mat på Oaxen, Bon Lloc, Lux, Mistral, Vassa Eggen, F12 och Mathias Dahlgren.
Jag har ökat min normalvikt med 4 kg och minskat min kupstorlek från B till A – och jag känner mig snyggare än någonsin.

Kort sagt: Jag är väldigt nöjd med mitt 00-tal.

Natt, snö

Och förresten

... så blev det ingen reparation utan en MacBook Pro 15". Större skärm, bättre färgåtergivning, högre prestanda – att redigera och titta på bilder går numera som en dröm.

Och för att slippa leva på makaroner under den närmaste tiden valde jag ett 24-månadersavtal. Ogillar egentligen avbetalningsplaner men det här kändes som ett rimligt undantag.

Vid Strömkajen

Skön jul

Vilken härlig julafton! Lyckade klappar till barnen, mysigt hos mamma och styvpappa, galet mycket och galet god julmat, och helt perfekta fådda klappar:

Från vänster:

• Photoshop-bibel av Scott Kelby - eftersom jag inte kommer att kunna gå någon längre fotokurs i vår, får jag satsa på en egen Photoshopkurs hemma i stället
  
• Ett 16-85 mm Nikonobjektiv, från C. Han överskred julklappsbudgeten med hästlängder men mumlade något om att han ju också får använda objektivet (vilket ju bara är rättvist med tanke på att jag lagt beslag på "vår" kamera hela hösten). Han är inte riktigt klok - men jag är riktigt, riktigt glad.
• Klassiska blårandiga pyjamasbyxor i bomull
  
• Kiehls Superbly Restorative Argan Body Cleansing Oil - doftar så himla gott! - och lite prover
  
• Lipstick Queen Glossy Pencil i nyansen Mystery - supersnyggt skirt gloss i pennformat
  

Dessutom fick jag låna en lite äldre, helt manuell extern blixt och en ljusmätare (inte med på bild) av styvpappa. Blixten ska bli kul att leka med, just för att den är manuell och kräver att man tänker till när man använder den.

Hade gärna lagt upp fler bilder men känner mig ännu inte riktigt bekväm med mini-pc:n som jag fått låna av C. I morgon ska jag försöka sätta mig in i Picasa för att slippa redigera tusentals foton när jag väl har en fungerande Macbook igen. Svårt dock på en liten skärm, får nöja mig med att rensa bort de uppenbart dåliga bilderna.

Tidig julklapp till mig själv

Idag kom en fotobok jag beställde för några veckor sedan - Still Lifes av japanskan Michiko Kon. Otroligt fascinerande fotografier av extremt detaljerade, surrealistiska installationer uppbyggda av fiskdelar och mer eller mindre vardagliga föremål. Jag har bara tjuvkikat lite, för att ta dessa bilder, men i morgon får jag titta på riktigt. Åh!

Skärmar som slocknar och granar som tänds

Idag dog skärmen, eller snarare backlighten, på min älskade MacBook. Tajmingen kunde varit bättre med tanke på antalet röda dagar vi har framför oss och min något ansträngda ekonomi nu i december/januari. Men men, det löser sig, och under tiden får jag låna C:s lilla Samsung-netbook.

Och så har vi en jättefin gran! Undre halvan är tämligen bar för att inte fresta små 1,5-åriga händer alltför mycket. Och med en ivrig fyraåring som medhjälpare får man ha överseende med att femton dekorationer hänger från en och samma gren. Faktiskt blev granen ännu finare just därför.

Snygga ljudvågor

I minst ett år har jag och C tänkt köpa en PAL-radio från Tivoli Audio utan att det har blivit av. Idag upptäckte jag Tove Admans radio med betongkabinett. Med tanke på den begränsade upplagan (50 st) är den förmodligen snordyr, men fin är den i alla fall. Som allt annat hon gör.

Japansk läsning

Fick boken Ormar och piercing av en väninna som tyckte att den passade mig – ett svart relationsdrama som utspelar sig i japansk alternativkulturell miljö. Intensiv och intressant läsning, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Däremot är själva boken, med sin japanska bindning, himla fin. Som ett litet smycke i bokhyllan.

Winter wonderland

Snö

Efter kvällsmaten struntade vi i disken och drog i stället ut med pojkarna och pulkan till en liten liten backe tvärs över gatan. Vilken succé. Frank lärde sig ett nytt ord: "Åka!"

Och vinnaren är ...

Tack för fina bidrag till tävlingen!

Okej, bilderna bevisar inte på något sätt att det var slumpen som avgjorde, men det blir i alla fall lite mer spännande så här:

Fyra hopvikta lappar, med varsitt namn på, ned i skålen.

På med en tidning och shake, shake, shake.

Nu mina vänner är det mycket spännande.

Vem kan det vara? *trumvirvel*

Tadaaaa! Stort grattis!

Fotograf: Frank

Storebror får ibland låna kompaktkameran. Igår var det lillebrors tur, under någorlunda sträng övervakning.

Skymning, Skeppsholmsbron

Tatuering

Tatueringar har länge fascinerat mig, ända sedan jag som artonåring lät göra en liten sol på sidan av mitt vänstra bröst. Den udda placeringen berodde helt enkelt på att jag tänkte att det skulle vara det lättaste stället att dölja för mamma. (Vilken rebell!) Och jag lyckades; hon fick inte reda på det förrän jag var ungefär 30 år, och eftersom min lillasyster redan chockat familjen med en ordentlig tatuering på ryggen var min en liten struntsak i jämförelse.

Jag har alltid vetat att jag skulle skaffa en till, men det har tagit sin tid att komma fram till ett motiv som kändes vackert, tidlöst, unikt och personligt. Till slut bestämde jag mig för en koltrast, som en påminnelse om hopp och skönhet i det mörka och tråkiga. Jag ville också ha någon form av blomma, och det blev pioner.

I fredags var det dags. Klara på Swahili Bob's tog emot mig och visade skissen hon gjort kvällen innan, utifrån ett utförligt mail med många bifogade bildfiler. Jag tyckte att hon verkligen hade förstått vad jag var ute efter och kände mig helt trygg när jag lade mig på britsen. Fyra obeskrivligt jobbiga timmar senare var jag kallsvettig, huttrig och alldeles, alldeles utmattad – och tatueringen var äntligen färdig.

Läkningsprocessen har hittills gått bra. Och även i huvudet har det pågått en viktig process. På tunnelbanan hem, trött och lätt illamående, drabbades jag av en kort ångestattack. Vad i helvete hade jag gjort? Men väl hemma behövdes bara en snabb titt för att jag skulle känna mig helt lugn. Tatueringen var fin, och den var jag. Och jag insåg då att jag inte ville att den skulle vara hemlig.

Jag förväntar mig absolut inte att alla ska tycka om den, även om det har varit roligt att få så många komplimanger via Facebook, där jag efter mycket velande la upp ett par bilder. Det som är viktigt är att jag tycker om den. Och det gör jag. Jag älskar den.

Hela tatueringen

Närbild – titta på näbben! Ögat! De små fjädrarna vid benen!

Och så här sitter den. Går att dölja men går även att visa upp, i alla fall till viss del.

Slutuppgift: Diptyk

(klicka gärna på bilden för en större version)

Fotokursens slutuppgift gick ut på att göra en diptyk, dvs två bilder som genom att kombineras berättar eller förmedlar något mer. Förutom att jag blev rätt nöjd med min lösning är jag glad att jag fått använda så mycket av mina nya kunskaper när jag tagit, redigerat och satt ihop bilderna.

Utlottning

Snällt nog har jag fått möjligheten att lotta ut en Philips Speed Xl - HQ8240 rakapparat. Kanske en julklapp till mannen/pappa/brorsan? Ni som är med har en hyfsat bra chans att vinna, jag är ju ingen Blondinbella eller Kissie. :)

Allt ni behöver göra är att, i kommentarsfältet, berätta om ert bästa julklappsminne. Vem gav julklappen? Varför var den speciell? Svara senast måndag den 14 december!

Det går bra att vara anonym men underteckna i så fall själva inlägget med någon form av alias som jag kan hänvisa till.

Lycka till!

Frank tyckte ...

... att laxen borde få simma lite.

Ballonglunch

I förrgår gick jag ut på solfrostiga Gärdet, blåste upp ballonger och kastade upp dem i luften.

Det är fascinerande vilka grejer man kan komma undan med bara man har en kamera med sig. Hade jag inte haft det hade jag nog verkat, och känt mig, komplett galen.

Supernanny, var är du?

Vårt största problem hemma just nu är Filles matvägran. Han har aldrig varit särskilt intresserad av att äta, men tidigare åt han i alla fall någon macka till frukost och klarade dessutom av att stänga av Bolibompa med ett "okej då" när det var dags för middag.

På bara några veckor har det blivit så illa att han inte äter någonting till frukost och börjar skrika, bråka och gråta så fort det är dags för middag. Ingenting duger. Självklart blir cirkeln bara ondare, då vi försöker verka oberörda medan frustrationen i själva verket kokar och vi blir osams angående hur vi ska göra. Och eftersom han inte får i sig någonting är han gnällig och bråkig resten av kvällen. Vi är helt slut när han väl somnar.

Jag vet verkligen inte vad vi ska göra. Vi försöker med strategin "släppa alla krav, låta honom äta precis det han vill och fokusera på att skapa en mysig middagsstämning" men hur gör man det när han inte ens vill komma till bordet, utan får ett utbrott för att det inte blev falukorv? Hur får man till en mysig stund med någon som är inställd på att bråka, gnälla och gråta fastän vi har sagt att han bara behöver sitta med, att han kan låta bli maten om han vill?

Är det någon som har facit?

Fotoönskelista

Obs tomten, känn dig inte träffad. Det här är rent önsketänkande, särskilt mot slutet av listan.

Extern blixt till kameran, typ en SB-600

Ett vassare normalzoomobjektiv, typ 16-85/3,5-5,6 Vidvinkelzoom (14-24/2,8) medan jag ändå håller på

Och varför inte ett vassare kamerahus, typ en D90

En iMac för snabbare och bättre bildredigering

Och, mest av allt: Drösvis med tid

Åh

Den där kinden. Den där munnen. Den lilla armen som håller hårt, hårt i gosekatten. Kärleken är nästan smärtsam ibland.