Kärleksförklaring

I många, många år har Stockholms stadsbibliotek varit min absoluta favoritplats i stan. Nuförtiden är det mest barnavdelningen som gäller, men är jag själv kan jag tillbringa långa stunder i Rotundan och i facksalarna. Inte alltid för att låna eller läsa, utan helt enkelt för att jag trivs där.

Igår var jag på barnbiblioteket med Frank för att låna hem nya böcker. När vi skulle gå hördes körsång från Rotundan så vi gick upp för att se. Av hänsyn till de andra besökarna har han knappt fått vara där annars, och då endast i sovande tillstånd.

Han som annars babblar på rätt friskt blev alldeles stum inför detta gigantiska och oerhört vackra rum. Han tittade, och tittade, och tittade. Det var som om hans ögon inte kunde ta in rummets storhet. Jag blev lite rörd eftersom Rotundan har precis samma effekt på mig. Körsången gjorde upplevelsen närmast religiös.

Det var då jag insåg att biblioteket är min kyrka, mitt andliga rum. Här kan jag bara vara, utan några som helst krav på konsumtion eller prestation. Här kan jag hitta inspiration, nya tankar och ibland till och med svar på mina frågor och funderingar.

Jag hoppas innerligt att denna fantastiska byggnad finns kvar länge, och att den är lika tillgänglig för mina barn och barnbarn som den alltid varit för mig.