Hissgnäll

Ibland får man verkligen lust att döda.

Skulle till doktorn 10.20 imorse för att fixa ett intyg till torsdagens flygresa till Helsingborg. Kom fram till ytterporten 10.19.

Doktorns kontor ligger fyra trappor upp. Trappstegen är höga och jobbiga. Jag har en rätt påtaglig mage nu och får sammandragningar när jag anstränger mig för mycket. Ganska vanligt för någon i sjunde månaden.

Två smala, spänstiga tjejer står och väntar på hissen. Eftersom min kappa är uppknäppt går det inte riktigt att missa det faktum att jag är gravid. När hissen kommer visar det sig att den är liten. Jag säger lite försynt "hm, jag undrar om jag också får plats därinne". De tittar på mig och säger "nej, det blir nog lite trångt tyvärr" och så går de in och stänger dörren.

Jag stånkar mig uppför fyra trappor och eftersom hissen är långsam hinner de se mig ett par gånger på vägen upp. Dessutom råkar de åka en våning för långt, så de passerar mig på vägen ned i trappan. Fastän jag vid det laget låter som en svårt asmatisk flodhäst säger de ingenting utan studsar bara förbi mig nedför trappan.

Okej, de var först. Okej, jag kunde ha stått och väntat på att den uråldriga hissen skulle sega sig upp- och nedför fyra trappor – det var inte deras fel att jag hade bråttom. Men jag önskar dem ändå riktigt jävliga, ordentligt utdragna förlossningar när de själva ska få barn.