Fontän, kväll

Vissa motiv återkommer jag till gång på gång. Ett av dem är fontänen vid Sergels torg. Ikväll fick jag möjlighet att testa lite längre slutartider.

Inpå huden

Precis som förra året var det himla roligt att gå omkring och fotografera på Stockholm Ink Bash. Det är ju en tacksam miljö, med spännande motiv och bokstavligen färgglada människor som gärna visar upp sig. Passade även på att köpa Björn Abelins fina Bläck och få den signerad av fotografen själv.

Väntan

Konturen gjord, dags för färgläggning.

Jag imponerades av hur väl den här tjejen lyckades fokusera trots att det uppenbarligen gjorde svinont.

Här var smärtan ganska påtaglig.

Färdig tatuering. Ägaren var väldigt, väldigt nöjd. "Vi har egentligen inte kommit överens om priset än men jag kan säga att för den här betalar jag nästan vad som helst."

Försäljning av fotografen Björn Abelins Bläck. Jag passade också på att köpa ett ex och få det signerat.

Modeller

Nyss hemkommen från en skön kväll med lillasyster Elsa. Vi tog några snabba bilder utanför Kulturhuset ...

... innan vi gick på NK:s modevisning. Svårt att skjuta skarpt men fick några hyfsade bilder.

I do

Jag behåller dem! Tack alla söta vänner för input, både här och utanför bloggen.

Say hello to my plastic friend

Idag kom min nya lilla kompis, Diana F+ Edelweiss från Lomography. Hon kostade en femhundring och jag tror att vi kommer att ha mycket roligt tillsammans. 

Det ska bli väldigt intressant att fotografera analogt och utan någon garanti för hur slutresultatet blir – en skön kontrast till digitalkameran där allt är så exakt. Och så får man tänka till lite extra eftersom man inte kan slösa med bilder på samma sätt; en rulle rymmer 12 alt 16 bilder. Har köpt 2 st 3-pack i färg resp sv/v, det känns som en bra början.

Så himla fin! Och så skrattretande lätt.

En inspirationsbok och ett instruktionshäfte medföljde.

Speak now, or forever hold your peace

Okej, varning för lyxproblem.

Höstens stora inköp brukar antingen vara Stövlar eller Vinterkappa. I år vinner stövlarna. Jag har varit rätt inställd på ett par Primeboots Engineer Calf ett tag nu:

Men så dök dessa upp, också från Primeboots: lite högre, lite smalare. Köpte dem och gillar dem skarpt. Jag tror jag behåller dem (jag har 30 dagars öppet köp). 

Men ja, de andra är också skitsnygga och väldigt moderna och samtidigt tidlösa, om man nu får använda sig av sådana klyschor.

Byta eller behålla?

Gästspel

Men herregud, jag trodde att jag hade bloggat upp detta men det låg kvar som draft.

I vintras fick jag äran att gästsjunga en liten snutt till The Faux Noise vackra låt We All Know That Someday We Will Die. För ett par månader sedan släpptes den på nätet. Jag älskar, älskar, älskar låten. Som att ligga på motorhuven på en bil en sen varm sommarnatt och titta på stjärnorna.

Obs, den är rätt lång och förtjänar riktiga högtalare eller hörlurar.

We All Know That Someday We Will Die by thefauxnoise

Kan även laddas ned som mp3 här, ljudkvaliteten ska visst vara bättre då.

Deras andra låtar är också himla bra, särskilt Oh Father (Hymn) som dessutom har en grym video.

Dagens Frank, 2

Morgon. Jag har precis duschat och håller på att ta på mig trosorna. Frank står framför mig och tittar på. När jag böjer mig framåt hänger tuttarna ned på ett kanske inte helt fördelaktigt sätt, varpå han pekar och ropar förtjust:


- Titta, mamma har snoppar!

Dagens Frank, 1

Jag ligger och gosar med en nyvaken Frank. Han tittar upp mot mig och säger:


- Stooor näsa. Mamma-anka.
- Min näsa?
- Ja.
- Ser den ut som en anknäsa?
- Ja.

Höst ja tack

Ja, jag njuter av de sista dagarna med temperaturer kring 20-strecket och en och annan solglimt. Men hösten är och har alltid varit min vän. Jag gillar krispiga, blåsiga dagar med färgglada löv, jag gillar svarta strumpbyxor och stövlar och min trenchcoat, jag gillar allt som sätter igång och all inspiration som far runt i mitt huvud.

Denna höst känns extra spännande. I september återgår jag till frilanslivet. Nyckelordet där är "fri"och handlar framförallt om att inte behöva passa tider på samma sätt. Nu kommer jag att kunna träna på lunchen utan att snegla på klockan, eller ta utdragna dagislämningar utan att behöva oroa sig för att komma för sent till jobbet. Eller bara åka iväg och fota något.

För det är det andra stora: den ettåriga fotoutbildningen som jag påbörjar i september. Själva lektionerna hålls kvällstid, två gånger i veckan, men det kommer att vara en hel del arbete på dagarna med att plåta och redigera, leka och experimentera. Det känns så ofattbart lyxigt att jag ska få fotografera i lugn och ro på vardagarna, och dessutom få tillgång till en liten fotostudio.

Visst blir det en hel del pusslande för att få ihop frilansliv, foto och familj – men jag tror ändå att det kommer att kännas bra att själv få sätta ramarna för hur mina dagar ser ut.

Och som kronan på verket firar jag och C vår femåriga bröllopsdag i september med en romantisk weekend i närheten av Stockholm, inklusive en väldigt lovande sjurättersmiddag. Och väldigt mycket kärlek att dela.

Hurra! Äntligen har jag börjat få till en hyfsat naturlig fill-flash på egen hand. En extern blixt är lite rocket science i början, och bruksanvisningen till en Nikon SB-600 är inte särskilt rolig läsning. Tacka vet jag The Strobist!

Litterära framsteg

 Både jag och C läste förhållandevis tidigt. Jag minns hur jag som fyraåring nästan dog av stolthet efter att ha stavat mig igenom ordet "astonished" (jag har engelska som modersmål). Jag slukade böcker under hela min barndom; lycka var en stor trave nylånade, olästa, biblioteksdoftande böcker som bara väntade på att jag skulle dyka ned i dem.

Självklart vill vi inget annat än att våra barn ska ärva vår läsglädje. Vi introducerade Fille till bokstäver innan han fyllde tre – bara på lek, förstås – och inom ett år lyckades han läsa kortare ord. Nu på sistone har han börjat sitta och ljuda sig igenom böcker på egen hand. Där han tidigare oftast gissat sig fram till vad som står (inte så svårt med tanke på hur många gånger vi läst dem), försöker han nu läsa på riktigt och det är helt fantastiskt att få vara med på den resan och se hur han växer inombords för varje bok han avverkar.

Idag köpte vi de två senaste Vem-böckerna. Titeln på den ena – Vem är död – läste han på ett nafs. Och efter att vi läst den tillsammans satte han sig och arbetade sig noggrant igenom den på egen hand. Det var lite annorlunda med en bok som han inte läst hundra gånger, och det krävdes lite mer jobb (och "mamma vad står det här"), men ojojoj vad stolt han var sedan.

Tacos på riktigt

Om ni ännu inte upptäckt det så finns Stockholms godaste, fräschaste och absolut mest autentiska tacos (mjuka) och quesadillas hos La Neta på Barnhusgatan, ett pyttelitet stenkast från Drottninggatan. Rättigheter har de också. Och en hel del vegetariskt för dem som är lagda åt det hållet. Gå dit.

Nya tag

Vardagen är tillbaka och den är så välkommen. Fasta rutiner och trötta barn som somnar halv nio i stället för närmare tio. Möjlighet till vuxensnack med kollegorna och att få ta sig en kopp kaffe utan att en liten tvååring blir rasande för att man inte vill läsa "Vem är arg" för sjuttielfte gången. Tid att hinna längta efter sina barn. Svischande cykelturer till och från kontoret.

Att vara ledig med två små barn har varit mer utmattande än avslappnande (särskilt när Franken passade på att bli sjuk sista veckan) och det var nog länge sedan jag rört mig så lite och ätit så skräpigt. Men ibland måste man nå botten (eller när det gäller vikten: toppen) för att orka komma igen.

Idag chockade jag systemet med första löprundan på två månader. Det kändes gudomligt skönt att använda sin kropp till något mer än att gå till bussen eller köpa choklad på Ica. Får hoppas att fötterna håller den här gången – det var blåsorna på vänsterfoten som satte stopp för mina löpningsambitioner i våras. Nu tejpade jag foten och det verkade hjälpa.

Sådärja, dags för en dusch och min belöning:

Slussen

 Jag fick ett par timmars egentid idag och kände att jag ville utnyttja åtminstone en av dem till att fotografera. Cykeln tog mig till Slussen.

Memo i dekolletaget

Nej det är inte en kryptisk rubrik, utan precis vad det låter som: Memo i dekolletaget. Det perfekta söndagspysslet för en tvååring.