Både jag och C läste förhållandevis tidigt. Jag minns hur jag som fyraåring nästan dog av stolthet efter att ha stavat mig igenom ordet "astonished" (jag har engelska som modersmål). Jag slukade böcker under hela min barndom; lycka var en stor trave nylånade, olästa, biblioteksdoftande böcker som bara väntade på att jag skulle dyka ned i dem.
Självklart vill vi inget annat än att våra barn ska ärva vår läsglädje. Vi introducerade Fille till bokstäver innan han fyllde tre – bara på lek, förstås – och inom ett år lyckades han läsa kortare ord. Nu på sistone har han börjat sitta och ljuda sig igenom böcker på egen hand. Där han tidigare oftast gissat sig fram till vad som står (inte så svårt med tanke på hur många gånger vi läst dem), försöker han nu läsa på riktigt och det är helt fantastiskt att få vara med på den resan och se hur han växer inombords för varje bok han avverkar.
3 kommentarer:
Var tvungen att omedelbart efter att ha läst ditt inlägg köpa båda böckerna. Jag är nog mer fan än båda barnen även om de också är artigt uppskattande...;):
Och vad häftigt att han läser! Det skapar ju enormt roliga nya dimensioner! Vi trodde ett tag kring R's 2 årsdag att han skulle fortsätta raka vägen mot tidig läsning med tanke på det stora intresset för bokstäver, nummerplåtar och böcker, men icke... Det bara dog. Och nu är det endast ligga på golvet och leka med tågbana som gäller. Enkelspårigt...
k: Wirsénböckerna är verkligen favoriter här hemma! Vissa passar Frank (Vem är arg) medan andra har teman som är väldigt aktuella för Fille (Vem är söt, Vem är död). Men Fille har för det mesta gått vidare till Jan Lööf, Pija Lindenbaum m m.
Det där med bokstavsintresset kommer och går, märker vi. Det viktigaste är nog att bara läsa, läsa, läsa. Sagovärlden är ju otroligt häftig och förr eller senare vill man ju få tillgång till den på egen hand. :)
ojojoj! han är ju inte ens fem år!
duktiga fina Fille.
Skicka en kommentar