En riktig jul

Inte i år.

Jag brukar vara en riktig julfanatiker. Älskar att pynta, får gåshud när Nat King Cole sjunger The Christmas Song och blir barnsligt glad av att välja ut och bära hem den finaste julgranen. Bakar pepparkakor (kan verkligen rekommendera Rosendals recept), köper hyacinter och försöker gå på åtminstone en julkonsert i någon vacker kyrka. Och så paketinslagningen: förra året gjorde jag små dekorationer av pärlor och fjädrar. Det tog ungefär en halvtimme per dekoration men verkade uppskattas.

Den här gången sa min mamma "vi ska nog inte räkna med sådana där pärldekorationer igen, eller hur" och oj vad rätt hon har. Jag har nog aldrig pysslat eller pyntat så lite som i år. En bebis tar på krafterna och man orkar inte med ens en bråkdel av allt man skulle vilja göra. Dessutom har skötbord, barnvagn och andra prylar ätit upp lägenhetens allra sista lediga ytor, så en julgran – till och med en pytteliten – är out of the question.

Blev lite ledsen för några dagar sedan när jag insåg att vi inte ens tänt några adventsljus, eftersom kassen med alla julsaker fortfarande stod på vinden. Men så bestämde jag mig för att julkänslan inte avgörs av antalet rödguldiga prylar man har ställt ut i hemmet, hur mycket barr man tvingas sopa upp eller hur många timmar det tar att slå in julklapparna. Visst är det klyschigt, men så länge vi får vara med varandra och våra familjer under julen så är jag glad. Och det där med klappar känns plötsligt ganska oviktigt när man har fått något så häftigt som en bebis bara några veckor innan.

Så: i år har jag för första gången låtit butikerna slå in klapparna (i alla fall på de ställen där pappret var hyfsat snyggt). Vi har köpt pepparkakorna i år (Annas) och dessutom förgyllt dem med Kvibilles calvadosädel (underbart gott efter nio månaders ädelostcelibat). Och i stället för en gran har vi en vas med röda och vita tulpaner, som hittills inte barrat någonting.

Något säger mig att den här julen kommer att vara en av de mysigaste någonsin.