Goddag yxskaft

När jag var student extraknäckade jag på ett telefonundersöknings- och ett telemarketingföretag. Det var på den gamla goda tiden då Svensson fick på sin höjd ett säljsamtal i veckan, men det var ändå trist och stundtals rätt otrevligt. Därför brukar jag oftast vara snäll mot dem som ringer hem till oss.

Tyvärr blir det svårare och svårare att hålla den trevliga tonen. Vi har nixat oss, men än är det fortfarande en del samtal som slinker igenom. I 95% av fallen ringer de när man 1) lagar mat 2) nattar barn 3) tar sig en tupplur. Idag, på förmiddagen, ringde en tjej hem till oss. Hon hade alla förutsättningar att lyckas – jag hade precis tagit min tupplur, gjorde inget särskilt och hade en glad bebis på armen. Men nä. Såhär gick det:

Telefonen ringer.
Jag: (svarar som jag brukar) Ja, det är Alison.
Hon: Hej, det är Caroline.
Jag: (funderar – vilken Caroline? Behöver jag känna mig generad för att jag inte känner igen hennes röst? Ska jag låtsas att jag känner igen henne? Nä, bäst att låta lite neutral.) Eeeh – ja, hej?
Hon: Jag ringer från Skandia Försäkringar och jag söker (paus för att läsa innantill) Filip XX.
Jag: Det blir lite svårt, han är på dagis just nu i och med att han är tre år gammal.
Hon: (tystnad) Ja...haaa. Oj jag menade (paus för att läsa innantill) Alison XX.
Jag: Ja, det är jag det. Och vi har Trygg-Hansa och är fullt nöjda med dem.
Hon: Jaha, då ska jag väl tacka för mig.
Jag: Ja, och ta gärna bort vårt nummer från ert register. Hej då.

Vadå, "hej det är Caroline"? När blev det okej för telemarketingfolket att försöka låta som bortglömda vänner? Är det för att få oss ur balans så att vi får svårare att värja oss mot deras argument? Det är ett fult och ganska dumt knep som gör mer skada än nytta. Sluta med det.