fredag, oktober 10, 2008

Om att (inte) orka

Jag brukar vanligtvis få i alla fall 6 timmars sömn per natt, om än inte sammanhängande så i alla fall hyfsat djup. I förrgår natt, efter ett amningspass 02.15, bestämde sig lillen för att vara vaken. Och inte lika-bra-att-gå-upp-med-honom-klarvaken, utan just sådär trött och grinig att man trodde att det bara var att försöka natta honom en gång till, och en gång till, och femtiotre gånger till, så skulle han trilla över kanten ned i sömnkoma. Men nä.

Kl 05.15 lyckades jag äntligen vagga en envis bebis till sömns och lade oss båda för att sova i vår stora säng. Bliss.

45 minuter senare kom en pigg treåring in och ville se på morgon-Bolibompa. Och började gråta högljutt när vi sa att det var för tidigt, så lillen vaknade, och då var det bara att gå upp och inse att den här natten var så jävla över. Möjlighet att sova under dagen fanns inte heller just igår.

Jag ska inte säga att jag inte klagade. Jag klagade för typ alla jag träffade. Men nu, efter en vanlig 6-timmarsnatt och en rejäl morgonlur på 2 timmar, inser jag att jag verkligen inte ska klaga. Det finns mammor – och pappor – som har det sådär (eller ännu värre) varenda natt i veckor och månader. De är mina nya vardagshjältar. Speciellt de ensamstående. Hur orkar ni?

Ni är i alla fall värda världens största, varmaste kram.

3 kommentarer:

Anonym sa...

man orker ikke, men man maa.. sukk.

Alison sa...

Ja eller hur ... usch.

Kul förresten att se dina kommentarer igen, min anonyma norska läsare. Har du någon egen blogg? Maila gärna!

fru A sa...

åh fasa. jag fattar inte heller hur de orkar, de ensamma... jag klarar mig ju knappt! men man vänjer sig kanske?