En bra sak med att vara höggravid är att man lär sig ta saker i sin egen takt. Det går helt enkelt inte att springa till bussen. Det går inte att raska på stegen så att man hinner över innan det slår om till rött. Brukar man oftast välja fel kö i vanliga fall kan man räkna med att man alltid gör det som gravid.
Alltså blir det en hel del väntetid. Man väntar på nästa gröna gubbe, eller på nästa tunnelbana, som går om 7 minuter. Man ser alltid till att ha en bok med sig. Man lär sig ta vara på dötiden.
Och efter ett tag märker man att man mår väldigt bra av det. Man går långsammare, ser mer, tänker nya tankar. Man tycker synd om folk som stressar, som tränger sig, som jagar minuter och sekunder.
Livet blir helt enkelt lite skönare. Jag antar att jag kommer att glömma bort det sedan när jag får tillbaka min vanliga, obebulade kropp, men jag njuter så länge det varar.
2 kommentarer:
...och framför allt när bullen är utanför magen; högljudd, krävande och otålig. så passa på nu,
lugnet före stormen ;)
Underbart, sådär brukar jag alltid försöka leva, om det inte är halvtimmestrafik på tunnelbanan. Jag håller visserligen högt tempo när jag går, men det beror mer på att det känns naturligt. Har man en bok med sig gör det sällan något om man får vänta.
Hoppas att allt går bra.
J
Skicka en kommentar