Bridexena skriver om frierier och valet av tillfälle (se även kommentarer). Och visst är det så att det tillsynes perfekta ögonblicket inte behöver vara det bästa.
När C och jag åkte till Kina i mars visste jag att något var på gång, men hade ingen aning om ifall han hunnit fixa ringar till resan.
Och sedan stod vi där, på kinesiska muren. Helt ensamma. Vädret var underbart, utsikten fantastisk, läget helt perfekt... och han friade inte. Hepp, tänkte jag, men då blir det väl hemma i Sverige då. För inte skulle han sumpa ett sådant här tillfälle.
Morgonen därpå, på hotellrummet i Peking, gick han ned på knä – en kvart efter att graviditetstestet visat två streck. Det han sa kom rakt från hjärtat och jag kunde knappt se förlovningsringen för alla tårar. Det var han och jag. För alltid. Och det var helt underbart rätt.
Vad är en futtig mur jämfört med den kärlek som fanns just där och då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar