Min första kärlek kom förhållandevis sent, efter en lång rad mycket passionerade men helt och hållet obesvarade förälskelser. Jag var 16 år och eftersom pappa bodde i Singapore var jag där hela sommaren. Under två veckor var även min svenska tjejkompis V med.
Genom någon bekant till min pappa hamnade vi på en dubbeldate med två killar i 17-årsåldern. Jag och V var rätt stissiga innan, med stora förhoppningar om romantiska utvecklingar. Och för en gångs skull lyssnade kärleksgudarna på oss. Dejten på Hard Rock följdes av ett biobesök någon dag senare. Och där, i biomörkret, fick jag min första kyss av Sam. Jag minns den fortfarande: min förvåning över att en killes läppar kunde vara så otroligt mjuka och framförallt den obeskrivliga lyckan över att någon äntligen, äntligen ville kyssa just mig.
Vi fortsatte att umgås alla fyra, oftast på kvällarna. Min pappa var inte helt förtjust i hur det hela hade utvecklats och tog Det Där Snacket med mig (väldigt, väldigt awkward). Det var rätt tänkt. För varje gång jag och Sam sågs blev hånglet lite mer avancerat och händerna fick upptäcka nya spännande geografiska områden. Vi var lika oerfarna båda två så varje framsteg var omvälvande. Och han var fin, och snäll, och rolig, och omtänksam.
När V hade åkt hem blev det ännu mer allvar mellan mig och Sam. Sista kvällen som vi sågs – jag skulle åka någon dag senare – bestämde vi oss för att ta det där slutgiltiga steget. Det gjorde ont, men det var helt okej. Och jag var i himmelriket efteråt. Jag minns att jag skrev i min dagbok (nu kommer skämskudden fram) att jag hade blivit kvinna. Jag var så glad att jag hade gett bort min allra mest dyrbara gåva till en sådan fin kille.
Som aldrig hörde av sig efter det. Någonsin.
2 kommentarer:
nää! det var det värsta! vilket arsel!
Ja, eller hur ...
Skicka en kommentar