Gott nytt år!

2010 var ett bra år. Vi har fått mer sömn på nätterna. Vintern var en riktig vinter, sommaren en riktig sommar med bland annat två lyckade veckor på Gotland. Barnen har växt och utvecklats massor – Fille har lärt sig läsa medan Frank pladdrar på om allt mellan himmel och jord.

Framförallt har min egen personliga utveckling tagit sig ett rejält skutt framåt. Efter en smärre "vad ska jag bli när jag blir stor"-kris sökte jag till en fotoutbildning på deltid, och kom in. Jag har redan lärt mig massor och har tvingat mig själv att göra en hel del grejer som jag varit rädd för. Själva fotograferandet är fortfarande fantastiskt roligt, och svårt, och spännande, och utvecklande på alla sätt. Att jag dessutom fått skicka mina två första fakturor för fotojobb känns som ett tecken på att jag valt rätt väg.

Livet består alltså just nu av en bra balans mellan foto, jobb och familj (visserligen mycket tack vare en underbar make som tagit om pojkarna de kvällar jag har haft kurs, vilket inte har varit piece of cake alla gånger) och det var länge sedan jag har känt mig så lycklig och tillfreds som jag gör just nu.

Nästa år ska bli spännande. I sommar går jag ut fotoutbildningen – förhoppningsvis blir det någon form av slututställning. Sommarveckorna på Gotland – denna gång i Ljugarn – är så gott som spikade. Fille börjar skolan till hösten och vi ska så småningom börja titta efter en ny, större lägenhet. Fast det säger vi jämt.

Men först en rejäl skaldjursmiddag med massor av bra champagne, tillsammans med goda vänner. Jag har fyndat en klänning i sista minuten och gjort mig fin i två timmar. Skål! Och gott nytt år!

Lyxjul

Julen har varit skön hittills. Vi fick en släng magsjuka strax innan men hann hämta oss lagom till julafton, som tillbringades hos min mamma – god mat, mysigt och barnvänligt. Sedan har vi mest slappat och softat.

En stor skillnad mot tidigare ledigheter är att vi inte blir helt utmattade av att ha barnen hemma hela dagarna. De är glada och kärleksfulla och leker själva på ett helt annat sätt – och inte minst sover de, oftast till 07.30-08.00. Sedan sitter de en bra stund framför Bolibompa innan de kommer och kräver frukost, varpå en av oss går upp medan den andra sover vidare. Det är lyx, och vi är tacksamma, och njuter.

Något som också är lyxigt när man bor ganska trångt är utrymme. Vi har äntligen hunnit byta bort Filles barnsäng och Franks spjälsäng mot en stor våningssäng. Pojkarna älskar den och för första gången på länge har vi fått Frank att somna i sin egen säng utan alltför mycket tjafs. I samma veva flyttade vi och städade ur en överbelamrad bokhylla och nu känns barnens rum både luftigare och trevligare.

Tomten var snäll i år. Förutom finglögg och kommande tjejmiddag (tack Elsa), en ny, större mjölkskummare (tack mamma och Johan) och ett vackert armband i svart från Vilma Velasquez (tack C) kommer jag att få den toksnygga keramiska Michael Kors-klockan jag suktat efter (tacktacktack C):

 Vi har dessutom fått vara barnfria – utan några större måsten, bara en stor säng och en tjock bok – i nästan ett och ett halvt dygn, och kommer snart att få vara det igen. Så livet känns bra och jag har inte alltför mycket ångest inför nyårsafton. Måste bara hinna få ihop min Spotify-playlist för 2010.

Dag 16 - Min första kyss

... har jag redan redogjort för. Och därför vill jag hellre berätta om en annan kyss.

Jag var 27 år, nysingel efter en lång relation och inte särskilt intresserad av något seriöst. Hängde lite på Spraydate och fick, precis som de flesta av kvinnligt kön där, många massmail av typen "du verkar trevlig, vill du ta en fika" och även mer avancerade (och lika genomtrista) förslag.

En kväll fick jag ett mail av en 34-årig kille. Jag grämer mig över att jag aldrig sparade det, men vad jag minns var det både trevligt, roligt och personligt. Jag svarade, vi började chatta över MSN och några dagar senare satt jag i baren på Clarion Hotel vid Skanstull och väntade på att han skulle dyka upp.

Det var en afterwork-date, en fredag. Jag hade garderat mig genom att förvarna om att jag skulle behöva dra vidare sedan för att träffa mina vänner. Jag tror att han hade gjort detsamma. När han dök upp – lite sen – tänkte jag "jomen han verkar helt okej". (Enligt honom var hans första tanke "oj, jag har inte en chans".) Det kändes det nervöst men bara på ett roligt sätt. Och vi började prata. 

När baren på Clarion började kännas tråkig bestämde vi oss för att strunta i våra påhittade planer med vännerna och fortsätta tillsammans mot Metró. Vi pratade, beställde drinkar, pratade. Jag tryckte mig lite mot honom. Han drog sig inte undan. Det var mysigt och vi fortsatte prata.

Det blev sent, vi blev hungriga. Vi tog varsin cheeseburgare på McD. Ingen ville riktigt att kvällen skulle sluta där så vi gick planlöst fram på Götgatan. Pratade, skojade. Eftersom inget hade hänt kunde ingen riktigt säga "ska vi gå hem till dig eller hem till mig" så i stället halkade vi in på första bästa (och inte särskilt bra) bar, Fenix. Det spelades listettor. Högt. Vi fick stå tätt intill varandra för att höra vad vi sa. Åtminstone använde vi det som ursäkt. Jag tryckte mig mot honom. Han drog sig inte undan, men gjorde ändå inget mer. Jag började undra om han var lite trög och bestämde mig för att ta saker i egna händer.

Jag lutade mig fram för att säga något. Läpparna snuddade vid hans öra och sedan hans kind. Äntligen fattade han – och kysste mig. Det var en bra kyss.

Vi gick hem till mig. Han fick stanna kvar på frukost. Och det som inte skulle vara så seriöst – alls – resulterade i kärlek, giftermål och två barn.

Nykära

Från oss till er ...

Pynt

En eloge till vår förskola som är så himla bra på att göra fint julpynt med barnen. Här är Franks alster:

Och här är Filles:

Fille var särskilt stolt över sitt mosshjärta. Jag är nog ännu stoltare.

Sinkad

I helgen hade vi en Frank som kräktes i ett par timmar och en Fille som var dålig i magen. Efter det hann det gå någon dag då vi trodde att allt var färdigt, men tji fick vi. 

Igår slog magsjukan till mot oss vuxna – with a vengeance. Först låg C och spydde något våldsamt i fem timmar. Under tiden tog jag hand om barnen medan jag försökte att inte låtsas om mitt eget långsamt växande illamående. När de äntligen somnat var det min tur. Som tur var drabbades jag inte alls lika hårt som C men det tar ändå på kroppen att vara kräksjuk och nu en dag senare är jag fortfarande inte riktigt back on track.

Kvar att göra: skriva två små och relativt enkla texter som i detta ögonblick känns mastodonttunga, fixa de sista klapparna, se till att vårt hem ser hyfsat anständigt ut och göra plats för granen. Just nu känns det inte helt positivt att det bara är tre dagar kvar till jul.

Sjöhästar

... är fina. Men rätt skumma.

Äntligen

Idag var jag och Fille på stan. Vi åt korv och tittade på NK:s julskyltning. Jag kom på att de har en jultomte på plan fyra så vi åkte upp för att hälsa på honom. Fille vågade inte säga någonting; i stället fick jag sköta snacket om vad han önskade sig och vad tomten hade gjort av sina renar (de stod parkerade i Upplands-Väsby).

Efteråt väntade vi på spårvagnen mot Djurgården. Staden var sagolik med sitt tjocka, ljuddämpande snötäcke och alla feta flingor som yrde omkring oss. Fille var lycklig eftersom vi äntligen skulle åka till Aquaria, som han längtat efter. Vi höll varandra i handen och han sa "mamma, du är bäst" och sedan "jag tror faktiskt att det där var den riktiga jultomten". Från Kungsträdgården hördes de första orden i den jullåt som jag älskar mest: Chestnuts roasting on an open fire ... 

Och där kom julkänslan, som jag börjat tro hade försvunnit för gott. Åh.

Dag 15 - Mina drömmar

 Jag drömmer om ett större, barnvänligare boende för vår familj, med tre sovrum och kanske till och med ett arbetsrum. Och ett badkar.

Jag drömmer om ett jobb som jag älskar och där jag hela tiden utvecklas. Jag drömmer även om att göra något av mitt fotograferande, oavsett om jag vill jobba med det eller inte.

Jag drömmer om att göra spännande resor – med C, med hela familjen eller bara jag och min kamera. Och om att någon gång ta det där förbannade körkortet.

Jag drömmer om ett hus på Gotland. Ibland drömmer jag om att bo där i något år.

Jag drömmer om att bli gammal med C, och fortfarande lycklig. Och om att få se våra pojkar växa upp till lyckliga, harmoniska, trygga män – män som gör sina egna misstag, som får uppleva kärlek, som får alldeles egna drömmar att förverkliga.

Dag 14 - Vad hade jag på mig idag?

Hm, den här frågan känns lite bekant. Orkar inte ta någon bild just nu. Här har ni hela listan:

Svarta jeans, svart linne under svart långärmad båtringad topp. Svarta Primeboots och – tadaaa – en brun vinterjacka från Elvine. Med en svart halsduk till.

Fantasifullt, eller hur. Men jag gillar svart.

"Nej, jag tycker inte synd om killarna"

Det är inte första gången jag retar mig på Anna Laestadius Larssons kolumn i SvD. Idag handlar den om att pojkarnas sjunkande betyg i skolan – vilket enligt Larsson inte är ett problem eftersom männen ändå alltid glidit fram i arbetslivet på sina förgyllda räkmackor, typ.

Är det barnen som ska straffas för bristande jämställdhet bland vuxna? Borde det inte vara en självklarhet att varje barn ska få så mycket hjälp och stöd som möjligt för att lyckas i skolan, oavsett kön, etnicitet, eventuella läs- och skrivsvårigheter och så vidare?

Blir så trött.

Dag 13 - Den här veckan

Mina pepparkakspojkar

Veckan fram till nu:

Förkylning och trötthet. När man är frilans ringer man inte in sjuk, man jobbar hemifrån. Och försöker att inte somna.

Gnagande tankar om självmordsbombaren och hur illa det kunde ha gått.

Luciafirande på dagis: en mycket engagerad tvååring, en femåring som framförde en av fyra små julverser, ett mycket stolt mammahjärta.

En färdig plan för hur min fotoportfolio ska ta form under vårterminen.

En snabb träff med mina fina finska mostrar som var på besök över dagen igår.

Robyn på Berns. Så cool. Så otroligt bra. Så mycket kärlek och glädje.

Den fortsatta veckan:

Jobba undan så mycket som möjligt idag och imorgon. (Måste bara blogga lite först.)

Lunch imorgon med en god vän.

Barnen hos mormor över lördagnatten och absolut inget inbokat i helgen förutom 50 min oljemassage för både mig och C på Sabai Sabai. 

Fixa gran.

Gå tillbaka till Galleri Kontrast för att se om C är sugen på att vara med och investera i en Pieter ten Hoopen-print.

Dag 12 - I min handväska

Nuförtiden har jag sällan handväska. Eftersom jag har en kameraväska med mig nästan varje dag, och behöver dessutom kånka min laptop till och från kontoret, är en bra ryggsäck det enda vettiga alternativet. Det tog ett tag innan jag hittade en som jag verkligen gillade – en svart från Cote et Ciel – och åh vilken bra investering den har varit. Snygg, smart, stilren och ergonomisk.

En fördel med att ha mycket att bära på är att man blir bra på att rensa väskan på onödiga grejer. Därför innehåller den nästan alltid samma saker:

En MacBook Pro 15", plånbok och nycklar, iPhone, läppglans x 2, läppbalsam, läppstift, kompaktpuder från M.A.C, pappersnäsdukar, en skrivvänlig penna, anteckningspärm från Bookbinders (till fotokursen) och en kalender från Moleskine.

Jag är en digital tjej till 90%, men just när det gäller kalendern vill jag kunna bläddra framåt och bakåt och – framförallt – kunna göra ordentliga anteckningar: att-göra-listor, jobbsaker, viktiga telefonnummer etc. Där regerar Moleskines kalendrar, även om de tillhör stuff white people like.

Söndag kväll

Ibland vill man bara kasta in handduken. C kom hem i natt efter en mycket välförtjänt eftermiddag och kväll med killkompisarna och några öl. Han var på intet sätt packad men tyvärr sover han sämre och snarkar desto mer när han har druckit, vilket till slut resulterade i att jag campade på vardagsrumssoffan 05.30 i ett desperat försök att få åtminstone någon timmes ostörd sömn. Vi var vrak hela morgonen.

Sedan jullunch hos svärfar. Mycket trevligt och inte så farligt livat med tanke på att det ändå var sju barn och ansenliga mängder godis, men Frank vägrade sova middag vilket innebar att vi fick tampas med ett litet monster från kl 16 och fram till att han till slut däckade kl 20.15. Jag fick bland annat en ordentlig örfil när jag skulle bada honom.

Själv är jag övertrött och pms:ig och småfrusen och hoppas innerligt att jag inte håller på att bli sjuk. Dels har jag en del att göra denna vecka, dels vill jag absolut inte missa barnens luciafirande imorgon. Bara att höra Frank gå och sjunga "Saa-ankta Looo-siiiia" med sin ljusa stämma är alldeles underbart och gör att jag kan förlåta alla slag, sparkar och "dumma mamma".

Min utställning på Fotografiska

Nä, det är inte på riktigt, utan en uppgift som vi fick i delkursen Bildkommunikation: att göra en affisch till en fiktiv utställning på Fotografiska, med valfritt tema och titel. Det var faktiskt en av de roligaste uppgifterna hittills och jag fick ett par idéer till fotoprojekt att försöka mig på i vår. Vi får se vad det blir av det hela.

För övrigt är fotoutbildningen fortfarande fruktansvärt rolig och bra och utvecklande och inspirerande och kul. Jag är så glad att jag sökte, och att jag kom in.

Naturnära smycken

Jag hyr skrivbord i Gamla stan, ett stenkast från både vattnet, Slottet och Österlånggatan som är aningen charmigare och mindre exploaterat än hemska, turisttäta Västerlånggatan. Här finns bland annat fina Ekovaruhuset och restaurangerna Grill Ruby och Le Rouge. Lunchmackan köper jag gärna på Albert & Jack's när jag känner att jag har råd.

Idag upptäckte jag att Drakenberg Sjölin öppnat alldeles bredvid S:t Göran och draken (så passande). Var tvungen att kika in. Smyckena – i både vanligt silver och svart, oxiderat silver – är naturinspirerade och riktigt välgjorda med en skön tyngd. De svarta Oyster Storm-örhängena (se nedan) får mig att vilja ta nya hål i öronen – och matcha med halsband och armband. Alltså bara namnet. Oyster Storm. Och kolla in kotten Pine Divine: vintrigt vackert i vanligt silver, ännu mer slående i oxiderat silver. Och alla Pearl Pods! Åh. Så mycket vackert. Seså, gå in och köp julklappar till alla ni känner nu.

Bild lånad av Drakenberg Sjölin

Dag 11 - Mina syskon

Det går inte fort med mina inlägg. Vissa kräver lite mer eftertanke än andra.

Min storasyster Sarah, drygt fem år äldre än jag, var min idol under barndomen, även om jag knappast hade erkänt det då. (Vi bråkade jämt. Min mamma lyckades spara en lapp jag skrivit till syrran där det stod "You are the yuckiest person I know".) Hon har alltid varit otroligt duktig med språket; en stor del av mitt tidiga, brinnande läsintresse kom av att jag ville läsa samma böcker som hon. Jag tjuvläste hennes skoluppsatser. Hennes dagbok också, de gånger jag lyckades hitta den. Jag härmade henne i allt, t ex när hon skulle vika tusen papperstranor till en kille hon gillade och jag satt bredvid och vek tusen små meningslösa pappersloppor.

Efter att ha ägnat cirka 20 år åt en kinesisk frikyrka, dit hon sökte sig när tonåren var som stökigast, har hon nu skilt sig från både den väldigt kristne maken och livet som strängt troende. Det känns som att hon blivit sig själv igen och jag är glad att se henne så lycklig och så nyfiken på de delar av livet som hon tidigare inte fått ta del av. Jag sörjer att vi inte ses oftare än någon gång per år – hon bor i Shanghai – men det känns ändå som att vi vet var vi har varandra, och att vi har varandra.

Min tio år yngre lillasyster Elsa är på pappret ett halvsyskon men lika mycket syster för det. Hon har också alltid varit läs- och skrivtokig – mest av oss alla faktiskt, och det säger en del! – och prövar nu vingarna som nybliven copywriter, där jag tror att hon kommer lyckas mer än utmärkt. Elsa kramas på riktigt – länge och hårt. Hon har integritet, en skön stil, ett otroligt stort och gott hjärta och är modig på så många sätt. Hon är nog den minst dömande personen jag känner och jag drar mig aldrig för att berätta något för henne. Hon finns alltid där, helt enkelt. Bästa lillasystern!

Rök